2 december 2012

Roman: "Kartan och landskapet" av Michel Houellebecq


Är det här Michel Houellebecqs bästa bok kanske? Jag tror det. Den är nog lite mer lättillgänglig än hans tidigare verk, utan att han kompromissat allt för mycket med sin cynism. Den finns fortfarande där och kryddar texten och kan nog skrämma vissa, men jag tycker den andas liv i perspektivet. Han konstaterar, delvis i opposition med sin roman om sexturism ("Plattform"), att numera är döden en mer lukrativ verksamhet än sex (med anledning av en självmordsklinik som ligger bredvid en bordell i Zürich). 

När jag läser den här boken vill jag läsa episoder högt för andra runt omkring mig. "Lyssna!", tänker jag, men jag tiger still. Skulle man citera vad han skriver är jag rätt säker på att man skulle få konstiga blickar tillbaka. Men jag tar risken och exemplifierar vad jag menar genom att citera ett litet stycke. Just innan så har huvudpersonen Jed beskrivit om sin krånglande varmvattenberedare och sina svårigheter att hitta någon som kan reparera den åt honom. Till sist har han hittat en rörmokare som undersöker den och berättar att den knappast går att laga annat än temporärt:

Jed suckade och bekände att det var ungefär vad han hade förväntat sig. Han mindes tydligt den där dagen för nio år sedan då han bestämde sig för att köpa lägenheten, han kunde se framför sig hur den rundlagde mäklaren förnöjt lovordade det fantastiska ljuset utan att dölja att lägenheten behövde "fräschas upp" lite. Då hade han tänkt att han själv borde ha blivit mäklare, eller gynekolog.

Det är just den där sista slängen, det nonchalanta "..., eller gynekolog" som är så genialt. Han slänger in en association som leder helt fel och som just därför blir så komisk, så cynisk. 
Ett annat spektakulärt grepp i romanen är att en av huvudpersonerna är Houellebecq själv. Han kan driva med bilden av sig själv och är skoningslös även här: det här är inte en författare som passar på att försköna bilden av sig själv när han får chansen. 

Som det ofta kan bli när man läser böcker nära inpå varandra ser man tydliga kopplingar mellan dem. Den här boken är starkt kopplad till Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Om hennes bok är argumenterade kring det vansinniga i vårt samhälles organisation och drivkrafter kan detta sägas vara ett exempel på hennes tes. Hon vill övertyga oss om att vi måste ändra samhället och oss själva, han accepterar allt som sakernas tillstånd och spekulerar möjligen i hur man kan dra nytta av det. Men hur allvarligt menad är Houellebecqs cynism? Hur långt ifrån varandra står Nina Björk och Michel Houellebecq egentligen?

Roman: "Alltings början" av Karolina Ramqvist


En roman om feminism och underordning, och om att bli vuxen i Stockholm på nittiotalet, kan det vara något? Ja, visst! Jag vågar också påstå att det här är en nyckelroman, med kända personer nödtorftigt maskerade under andra namn. Fast har det hänt på riktigt? Författaren själv pryder omslagsbilden och huvudpersonens liv liknar författarens eget liv väldigt mycket, den offentliga bilden iallafall. Den privata sidan som vi får oss serverade här kan vi naturligtvis inte vet om den matchar Ramqvists liv eller inte. Hon påstår att det finns likheter, men att det är påhittat.
Igenkänningsfaktorn är stor för mig, även om hon främst beskriver Stockholms utevärld innan 1995 när jag flyttade hit. Men jag misstänker att hon tar sig rätt stora friheter med exakt vilket år vad hände. Det känns hur som helst igen: Tranan, Docklands, Saturnus, Hannas och alla de bekanta miljöerna finns med.
Den stora snackisen har blivit relationen med Victor Schantz. Är en sådan relation förenligt med feminism? Skulle den inte vara det? Visst finns det något att gräva i här, kultursidorna har ju uppenbarligen tagit upp tråden. Ramqvist bok handlar i princip helt och hållet om relationen – men det skrivs samtidigt inte ut så mycket om den. Det är ett grepp jag tycker om. Hade hon analyserat vad som pågår dem emellan för mycket hade det känts som en vanlig ängslig relationsroman, nu tycker jag feminismen och miljöskildringarna får större plats och det är just som kontrast till dessa som relationens drama verkar. Ta bort det andra och det är en klassisk skildring av jag-vill-ha-den-jag-inte-kan-få-men-när-han-vill-ha-mig-vill-jag-inte-längre-ha-honom.
Lustigt nog associerade jag direkt romanens titel till Gustav Courberts målning "Världens ursprung", vilket visar sig leda helt rätt: målningen har en central roll i boken.

Sakprosa: "Lyckliga i alla sina dagar : om pengars och människors värde" av Nina Björk


Björk har stor integritet tycker jag. Hon vågar stå för sina åsikter, i medvind och motvind. Först uppmärksammade jag henne när jag läste "Under det rosa täcket" för många herrans år sedan. Det var en bok som övertygade mig om behovet av feminism. Jag är feminist sedan jag läste den. Den här nya boken övertygar inte lika tydligt mig, men jag skulle ändå skriva under om jag blev tillfrågad, om den skulle skickas till DN Debatt för publicering: jag håller med. Det sätt vi organiserat vårt samhället på är inte hållbart. Kapitalismen har vunnit, och den kommer att tränga sig in ännu längre in i människornas liv som det ser ut just nu. 
Björk har, efter vad jag förstått, hamnat på kant med vissa feminister när hon ifrågasatt hur länge vi har barnen på förskolan, men som jag uppfattar det är det för att hon nu intar två positioner: feminism och anti-kapitalism. Det förekommer en hel del citat från Marx här, men egentligen enbart den Marx som beskrev kapitalismen för oss, inte som den Marx som ska frälsa oss från den. Marx pekade på problemet, han serverade inte någon lösning. När man läser Björk står det klart att det måste komma ett alternativ snart, att kapitalismen knappast kan ta över våra liv mer än så här.
Björk levererar inte några enkla recept eller lösningar, men hon pekar på lite motkrafter och föder några tankar som knappt får tänkas under kapitalismen. Måste allt vara rationellt? Måste vi ständigt tänka på effektiviteten? Vad kan hålla emot kapitalismen? Björk berättar att det var när hon fick barn som hon såg dessa andra värden.
Jag vill gärna följa med Björk på hennes tankebanor i framtiden. Hon är en klart lysande intellektuell i Sverige av idag. Modig är hon också.

Serieroman: "Francis" av Joanna Hellgren



Spontant hade jag nog inte köpt den här serieromanen om jag såg den i en bokhandel, men nu blev jag nyfiken efter att ha läst en mycket positiv recension i DN. Det gällde visserligen den tredje delen i serien, men man måste ju börja från början, eller hur? 

Det är nog teckningarna som inte tilltalar mig direkt. Det är rätt svaga och konturlösa blyertsteckningar, som utstrålar något slags osäkerhet. Men när jag börjar läsa glömmer jag det. Nu är det berättelsen som gäller, och det är en fascinerande historia som berättas. Det är kanske inte så mycket som händer rent objektivt i den första delen, men det känns som om det är på riktigt

Nu kommer jag att behöva beställa och läsa del två och tre också, och jag kan inte vänta särskilt länge känner jag.

Roman: "Kaddish på motorcykel" av Leif Zern



En berättelse om en far. En roman om en judisk uppväxt. En bok om Södermalm på mitten av 1900-talet. Allt detta får man i Leif Zerns "Kaddish på motorcykel". Jag tycker det är intressant, delvis eftersom det är lokalhistoria (jag bor på Södermalm), men också för att det talas rätt lite om judiskt liv i Sverige av i dag (eller i går) tycker jag. Nu hinner inte så mycket sägas i den här boken, för den är ganska kort, men jag är inte säker på att en längre bok hade varit att föredra. För mig blev det hur som helst en intressant inblick i en annan persons liv och en påminnelse om hur dynamiskt ett liv kan vara.

17 november 2012

Opera: "Trollflöjten" av W. A. Mozart


Jag har sett väldigt lite Mozart på operan! Nu fick jag chansen igen eftersom jag fått två biljetter (och barnpassning) av mina föräldrar i födelsedagspresent nyligen. Jag hann inte riktigt läsa på handlingen inför föreställningen, men jag hann köpa och lyssna lite på en rätt sentida inspelning.

Mozart är inte Verdi. Inte Wagner heller, och det märks. Föreställningen är lättsinnig och skämtsam – ska man skratta? Många skrattar åt relativt billiga poänger, men jag tycker det känns skönt. Hade uppsättningen haft ett större allvar hade jag paradoxalt nog inte kunnat ta den på allvar. Handlingen är alltför absurd och skissartad för att man ska kunna se den som något annat än en bagatell. 

Musiken och sången är njutbar, men det tränger inte in i mig på djupet på samma sätt som Verdis operor kan göra. Mozart antyder smärta, kval och kärlek, men det känns inte riktigt på allvar och det är nog därför musiken och sången inte biter på samma sätt. I t.ex. "Rigoletto" är känslorna starkare och musiken och sången lyckas överföra det till mig.


Daniel Johansson i rollen som Tamino. Foto: Jillian Hiura, Kungliga Operan

Jag är förvånad över hur visuellt övertygande föreställningen är. Opera gör ofta det med mig: jag går hem med starka visuella intryck som sitter kvar länge. Teatern är väldigt torftig i jämförelse med operan. På raden bakom oss satt en lite pojke, kanske sju-åtta år gammal. Han såg ut att vara mäkta imponerad, och när scenen dominerades av ett trettiotal björnar som dansade så kunde han inte sitta ner i fåtöljen länge utan stod framåtlutad för att se bättre. Vilken upplevelse det måste vara för en ung person att ta del av denna "Trollflöjten"!

Huvudrollen sjöngs för övrigt av Daniel Andersson, som lustigt nog var dagbarn hos min mamma när jag var liten.

18 oktober 2012

Roman: "Älskarinnorna" av Elfriede Jelinek

Med tanke på att jag gillar Thomas Bernard så tänkte jag att det skulle vara intressant att läsa Elfriede Jelinek. Det kanske inte gäller för andra, men jag ser ett slags släktskap mellan dem. De är båda österrikare som skriver i något slags opposition – oklart mot vad kanske, eller också mot allt. De är båda världsberömda författare, kända för att gärna sätta sig på tvären.
Osäker på var jag skulle börja köpte jag Älskarinnorna, en bok i behändigt format (läs: få sidor). Texten saknar stora bokstäver, men är annars ganska konventionell. Innehållet är extremt konventionellt: den beskriver kvinnans underordning i världen, eller mer specifikt i Österrike efter andra världskriget. Här finns ingen plats för något finlir, världen är krass, särskilt för kvinnor. Målet för alla (kvinnor) är att hitta en lämplig karl att gifta sig med, så att man kan lämna arbetslivet och bli en hemmafru. Konkurrensen mellan kvinnorna är stenhård, männen bryr sig mer om mopeder än om bebisar och historien vecklar ut sig utan försköning eller nämnvärda förvecklingar.
Jag tröttnar lite. Även om ämnet är angeläget så fångas jag inte av berättelsen. Det känns som idélitteratur som inte kan läsas på något annat plan, som debattartiklar som reducerats till klatschiga kvällstidningsrubriker eller som en pjäs där skådespelarna visar hur en pjäs går till snarare än spelar pjäsen. Kanske valde jag fel bok att börja med?

21 augusti 2012

Läst: "Why Photographs Work" av George Barr

Det här är en samling bestående av 52 fotografier som George Barr tycker om. Varje fotografi presenteras på samma sätt: en helsida med fotografiet, sedan Georges analys av bilden följt av fotografens kommentar och till sist kommer en kortfattade biografi av fotografen och en upplysning om vilken teknik som använts för att skapa bilden (kameramodell, objektiv, etc). Bland de 52 bilderna finns många bra fotografier, men efter ett tag tycker jag själv att det blir lite tjatigt: George Barr berättar hur viktigt han tycker det är med den djupa skuggan nere i högra hörnet av bilden, som så vackert balanserar ett annat färgfält i den vänstra delen av bilden, osv.
En av förtjänsterna med boken är att det är så vitt skilda typer av fotografier. Nästan alla fotogenrer är representerade, men med viss betoning av "fine art"-foton (tänk svartvita nakenstudier eller abstrakta detaljfoton). Boken har räckt länge, jag har tittat på och läst om 2-3 foton då och då, det här är ingen bok jag rekommenderar för sträckläsning.

9 augusti 2012

Essäer: "Städernas svall" av Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg


Det här är en essäbok, där två herrar (Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg) sitter och diskuterar i offentliga miljöer i fem europeiska städer: Paris, Wien, München, Barcelona och Helsingfors. De diskuterar mest om andra författare och om livet i de besökta städerna kring företrädesvis förra sekelskiftet. Författarnas repliker (eller minimonologer eller miniessäer om så man vill) blandas med citat från böcker som berör det de diskuterar, oftast författarnas egna böcker men ibland också andra författares.
Idén är god och ibland är boken intressant, men det bränner inte riktigt till. Det känns lite som en show-off. Jag kan inte låta bli att tänka mig dem i en teveproduktion, där de sitter på kaféstolar i Wien, säkert i ett smickrande strålkastarljus, och diskuterar vad som står i manus samtidigt som de vill få det att verka spontant. Lite som Heman Lindqvist kanske.
Vissa ämnen de diskuterar intresserar mig mer än andra. I Paris och Wien beskriver man hur livet gestaltade sig i de offentliga rummen förr och vad som är sig likt och vad som är annorlunda. Specifikt knyter man detta till vissa intellektuella vars spår man tycks följa. I München diskuterar man mest Bertil Malmberg, som bodde där, och eftersom jag inte är bekant med Bertil Malmberg blir Münchenavsnittet det minst angelägna för mig. Barcelona-avsnittet handlar om arkitektur och det spanska inbördeskriget, om Katalonien. Helsingfors är ett försök att knyta ihop säcken och handlar mest om Sveaborg och Finlands historia sedan de separerade från Sverige. Hänger ihop gör det kanske inte så övertygande, men kapitlen om Wien och Paris var intressanta. Kanske därför att det är de två städer jag känner bäst själv?

Fotobok: "People I know" av Inta Ruka

Plötsligt fick jag syn på fotografen Inta Ruka. Jag minns inte var jag först såg en referens till henne, men jag tyckte om bilderna jag såg och beställde den nyutgivna boken "People I know". En fantastisk fotobok! Porträtt av den här formen gillar jag, till skillnad från t.ex. Anton Corbijns bilder som lämnar mig utan något större intryck.
Något jag funderat på när jag tittat på bilderna i den här boken är hur väsentligt det är att det är fattiga och gamla miljöer man skymtar i bakgrunden bakom personerna. Hade bilderna varit lika bra om man såg en Mac eller en Segway i bakgrunden? Om inte, varför då? Det finns säkert ett visst mått av nostalgi som gör att jag uppskattar bilderna. "Så här har det sett ut, tänk vad fattigt folk har eller har haft det". Samma tankar har jag haft när jag tittat på bilder av August Sander, som Inta Ruka känns bildmässigt besläktad med, även om hennes bilder känns spontanare och mer variationsrika.
Jag har inte kommit på Inta Rukas hemlighet bakom fotografierna, men känner att jag är beredd att experimentera för att kunna efterlikna dem.



7 augusti 2012

Film: "Moonrise Kingdom" av Wes Anderson

"Moonrise Kingdom" är en film av Wes Anderson. Det säger en hel del om vilken typ av film det handlar om, i alla fall om man känner till t.ex. "The Royal Tenenbaums" och "Darjeeling Unlimited". Vi träder alltså in i filmskaparens eget universum där världen är ...annorlunda. I detta fallet är det år 1965 och vi får bekanta oss med Wes Andersons version av scoutvärlden. Två ynglingar rymmer tillsammans ut i vildmarken och eftersöks av de andra scouterna, polisen och flickans familj. Men handlingen är knappast huvudsaken i den här filmen, det är mest en ursäkt för att få visa upp rolig rekvisita, snyggt retro-foto och lagom skruvade karaktärer. Det är också det jag kommer att minnas från filmen, enstaka scener såsom när det unga paret (12 år) ska låta en scoutledare viga dem och de står och tuggar tuggummi allihopa. Eller scenen där tre pojkar (flickans fem-sex-åriga bröder) sitter och spelar spel och knappt lyfter på ögonbrynen när pappan dyker upp endast iklädd stormönstrade byxor, med en flaska whisky i ena handen och en yxa i den andra handen: "Jag ska bara ut och hitta ett träd att fälla".
Lustigt nog kommer jag att koppla ihop den här filmen med Greenaways filmer, kanske främst "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare". På ett plan är filmerna helt olika. Greenaways åttitalsfilm är intellektuell, kylig och allvarlig, den här är barnslig, varm och ironisk. Men båda filmerna är helt ytliga, det finns inget bakom och de är båda helt genom-estetiserade. Dessutom har båda ett ganska udda element genemsamt: pojksopraner. I "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var det Philip Glass som gjorde originalmusiken, här är det mest musik av Benjamin Britten. Kanske är det musiken och några enskilda scener jag kommer att minnas på sikt?

Film: "Take this Waltz" av Sarah Polley

Under sommarsemestern fick vi en möjlighet att gå på bio. Eftersom detta var i Växjö var utbudet (rejält) begränsat, och vi valde "Take this Waltz". Jag hade nog ganska milda förväntningar och får konstatera att det var en rätt nykter inställning. Det är inte en dålig film, det är bara det att den inte lämnar något riktigt intryck. Inget fastnade: intrigen, dialogen, fotot, skådespeleriet och manuset var helt OK, men det känns lite slösaktigt att lägga ner mycket tid och arbete på att skapa den här filmen. Vad vill man säga? Vad vill man att jag ska tycka? Eftersom hantverket är så habilt så skulle man kunnat göra något mer angeläget.
Men visst, kanske passar filmen bättre för någon annan. En kvinna tvekar om hon ska lämna sin nuvarande relation för att satsa på en ny karl. Det finns sådant som talar för och sådant som talar mot, men till slut tar hon steget och vi vet inte om det var rätt eller fel.
Fast en grej gillade jag: festen med öl i en skottkärra full med is, i en trädgård med kulörta lyktor. En sådan fest skulle jag vilja ordna!

Roman: "Mina onda tankar" av Nina Bouraoui

"Mina onda tankar" är den andra romanen jag läser av Nina Bouraoui. Jag påbörjade den under min litteraturvecka i Wien men avslutade den sedan jag kommit hem. Av någon anledning förknippar jag den med Magnus Härenstams attachéväska i "Fem myror är fler än fyra elefanter": så fort man öppnar boken (väskan) hör man en kakafoni av olika tankar (djurljud). Det tystnar först när man stänger boken (väskan) igen. Så fort man öppnar romen på nytt kastas man direkt in i ljudströmmen.
Romanen är en enda lång monolog som huvudpersonen har med sin terapeut. Hon berättar om allt: sin barndom, sina kärleksaffärer, sina vänner och sin familj. Det är inte någon kronologisk ordning på alla tankar hon ger uttryck för, hon säger precis vad som faller henne in, i en fri association från vad hon sade nyss. Det finns ingen ramberättelse och ingen handling, inga styckesindelningar och absolut inga kapitel. Är det vad hon säger under ett enda tillfälle hos terapeuten, eller är det ett ihopkok av flera tillfällen? Jag vet inte.
Det är rätt spännande att ta del av hennes berättelse om sitt liv, och man får lätt intrycket – rätt eller fel – att det ligger rätt nära författarens egna liv. Detta eftersom flera biografiska detaljer stämmer, till exempel har både huvudpersonen i boken och författaren en fransk mor och en algerisk far och båda är (relativt) berömda författare Men jag tycker inte det är så intressant att spekulera i hur självbiografisk boken egentligen är.
Hade detta varit mitt första möte med Bouraoui hade jag kanske inte vågat mig på fler böcker, eftersom denna var så intensiv och krävde rätt mycket energi för att följa med i. Men nu har jag läst "Kärlekens geografi" också och vet att hon behärskar också andra stilar. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa fler av hennes böcker.

Roman: "Spådom" av Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms författarskap har gått mig helt förbi, men när jag läste recensionerna av "Spådom" blev jag nyfiken. Det är en väldigt personlig stil som boken är skriven i och jag kommer att minnas den som väldigt speciell. Sällan har jag läst en bok som gör mig så osäker: vad är det som händer, egentligen? Vad betyder det? Hur ska det tolkas? Huvudpersonerna i de tre delarna boken består av är själva upptagna med just det: att tolka omvärlden, närmast besatt eller maniskt. Kan den här lappen vara skriven av samma person som skrev den andra lappen? Vad var det egentligen personen sade? Vem är det som står på andra sidan fönstret? Inte ens de individuella meningarna ger något tydligt intryck: "Han hade glasögon, men det hade han inte". Även dialogerna är diffusa och oklara, med missförstånd och omtagningar. Ofta tar det ordentligt med plats, utan att de är viktiga: eller?
Norén använder ibland samma teknik i sina pjäser, där rollpersonerna säger fel eller missuppfattar vad någon annan sagt. Där uppfattar jag det mer naturalistiskt, som ett försök att komma verkligheten närmare. Om två personer samtalar under en timme eller två är det ju oundvikligt att de någon eller några gånger missuppfattar varandra, det är helt naturligt. Men i "Spådom" känns det som om författaren fokuserar på misstagen, missförstånden och tvetydigheterna. Det gör det lite ansträngande att läsa boken jämfört med en bok med en allvetande berättare som lägger ut texten.
Ska jag ta mig an de tidigare romanerna också? Kanske. Först måste jag hämta andan lite från den här.

28 juni 2012

Roman: "Känslan av ett slut" av Julian Barnes

Spelar det någon roll vilka val vi gör i livet? Vad kan man veta om sitt eget och andras liv? Detta är några av de frågor som jag uppfattar att den här romanen handlar om. Det är en bok som utspelar sig i två olika perioder i en mans liv. Först om en förälskelse i ungdomen, sedan den äldre mannan som blickar tillbaka på den episoden från ålderns horisont. Anledningen till att han reflekterar över ungdomsförälskelsen är ett brev han fått som får honom att se på det förflutna i nytt ljus.
I recensionen i DN menade de att man vill läsa om romanen från början när man precis läst klart den, och jag fick verkligen den impulsen. Visst ska jag läsa om den! Inte bara för att se hur den ter sig när jag har facit på hand, utan också för att det är en roman som verkligen är full av liv. Lägger man fingret på bokomslaget känner man pulsen slå, livskraftigt, där inne...

Roman: "Stål" av Silvia Avallone

Från Italien kommer denna hårda skildring av livet i en gammal industriort på dekis. Stålverket som förr gav så många jobb till trakten har nu till större delen flyttat utomlands, där billigare arbetskraft finns lätt tillgänglig. Kvar är minnena från glanstiden – men några jobbar fortfarande kvar i den tuffa arbetsmiljön. Vi skulle nog kalla bostadsområdet för "miljonprogram", men det tycks långt tuffare än i våra svenska förorter. Ungdomarna knarkar, det finns inget att göra och småflickorna drömmer om en framtid som lättklädda dansare i Berlusconis tevekanaler. Huvudpersoner är två flickor i nedre tonåren, och runt dem finns deras familjer med kämpande mödrar, fäder som inte lyfter ett finger hemma annat än för att med våld visa vem som bestämmer, och bröder och grannar som spelar olika roller i detta sociologiska drama. Det är lättläst, lite spännande och engagerat: en järnhård roman, men som hade kunnat bita ännu hårdare.

Roman: "När skruven dras åt" av Henry James

En hundra år gammal spökhistoria, kan den vara läskig att läsa år 2012? Enligt många är detta en skickligt skriven bok som är ruskigt effektiv i att förmedla spänning. Jag var nyfiken på om det kunde hålla, och läste den i Wien. Det är en tämligen klassisk spökhistoria, som eftersom den involverar barn blir ruskigare. Det hävdas iallafall i boken att det blir läskigare eftersom fler barn medverkar, och ser man på skräckfilmer som producerats de senaste 20 åren så tycks de också vara inne på den linjen: barn som ser spöken är läskigare än vuxna som ser spöken. En film som utnyttjar detta är Sjätte sinnet. Men stämmer hypotesen? Ja, jag tror det. En vuxen som ser spöken kan man lätt avfärda som tokig, ett barn är aldrig tokigt på det sättet, så om barn ser spöken är det på riktigt. Men vad är man mest rädd för, spöket eller det speciella barnet?
Jag fick verkligen kalla kårar på slutet, men jag är lite osäker på om det var för att jag så gärna ville det eller om det var genuin skräck. Låt oss anta det senare. Men jag fick ingen mersmak för skräckhistorier från förra sekelskiftet, det får bli ett pittoreskt inslag i min läslista.

Roman: "Wittgensteins brorson" av Thomas Bernard


Detta är en bok om vänskap. Bernhard var vän med den berömde filosofen Ludwig Wittgensteins brorson, som hette Paul. Av en slump är de båda samtidigt på Steinhofgründe-sjukhuset i Wien, Bernhard som vårdas i sviterna av en allvarlig lungsjukdom, Paul som vårdas på en psykiatrisk paviljong för sin återkommande manodepressivitet. Bernhard skriver om Pauls liv, om hur hans vänskap med Paul fördjupades där på sjukhuset (trots att de knappt träffades alls), och hur han skämdes för att han skämdes för Paul, som mot slutet av sitt liv var endast en skugga av sitt forna jag. Bernhard kom aldrig till vännens begravning, och har aldrig sökt upp hans grav, men denna bok är en värdig hyllning till en säregen Wienpersonlighet. Bernhards utfall mot allt och alla känns samtidigt genuint menat och i det närmaste komiskt, likt en cyniker som älskar att hata livet. Jag vill läsa mer Bernhard!

7 juni 2012

Opera: "Lohengrin" på Kungliga Operan

Om man som operavän måste välja mellan Wagner och Verdi (och det måste man!), så väljer jag Verdi. Men Wagner har onekligen sina sidor han också. Som vanligt kan inte opera förstås med intellektet, det måste förstås med känslorna. Hur kan man annars stå ut med dessa intriger med brist på realism och reson? 
Wagner tar god tid på sig. För mig är det som en ljudmatta som bryter ner allt motstånd, efter några timmar är man förlorad i hans värld och köper allt. Jag kan visserligen ibland sakna de lyriska partierna från Verdi, men effektiviteten i Wagners metod är imponerande.
Naiv som jag är blev jag faktiskt lite överraskad över inledningen i tredje akten, bröllopsscenen. Musiken är så välkänd, men det är alltså härifrån den kommer! Det blir nästan lite komiskt att höra musiken i detta sammanhang, så förknippad har den för mig blivit med amerikanska bröllopsscener i filmer (och kanske ett och annat svenskt bröllop också för den delen).
Uppsättningen har blivit omtalad eftersom den saknar en vit svan i rekvisitan. Jag tycker inte den behövs, det kunde blivit lite för mycket med en stor vit svan på scen. Det är ändå musiken som kör över publiken.

19 april 2012

Roman: "Välkommen till den här världen" av Amanda Svensson

Det här är en av de böcker jag köpte på årets bokrea och nu har jag fått tillfälle att läsa ut den. Den fick fina recensioner i höstas och jag hade ganska höga förväntningar på den.
Det handlar om Simon, Claus och Greta, tre unga personer i Köpenhamn (och delvis Malmö). De känns väldigt unga, det handlar om tidiga förälskelser, att bli sedd för den man är, att hänga med i det senaste och att våga stå för något. Den klarar av att berätta allt detta, men jag känner mig lite besviken när jag är klar. Jaha, ännu en "ungdomlig roman", med precis det innehåll man förväntar sig av ett sådant ämne. Lite för konventionell för att jag ska höja på ögonbrynen. Men Amanda lär vara född 1987 så hon har gått om tid på sig att producera fler böcker, jag kan tänka mig att återvända till hennes författarskap längre fram.

7 april 2012

Konsert: Matteuspassionen av Johann Sebastian Bach

Varje år sedan 1923 har man i Engelbrektskyrkan satt upp Johann Sebastian Bachs Matteuspassionen vid påsk. I år lyssnade jag på konserten på långfredagen. Matteuspassionen sjungs översatt till svenska, vilket var helt enligt Bachs intentioner (man ska kunna förstå vad som sjungs). Visst var väl översättningen lite daterad, det märkte jag när jag följde med i texten i programmet, men texten ska ju gå att sjunga också.
Det är ett mäktigt verk, som jag lyssnat på i minst två inspelningar tidigare, men då har jag aldrig lyssnat på hela stycket i en följd (eller som här, med 20 minuters paus ungefär mitt i de tre timmarna med musik). Det är svårt att ta sig tid till att sitta ner och lyssna på musik i tre timmar hemma i lägenheten, för mig var det här ett fint tillfälle att för höra allt vid ett tillfälle.
Under dessa tre timmar hade vi väldigt lite att titta på. Publiken sitter och tittar framåt i kyrkan, mot Kristus på korset om man så vill, eller i nacken på de som sitter på bänkarna framför. Alla tre körerna, musikerna och solisterna står och sitter bakom publiken på balkongen, och det är lite synd för det brukar vara roligt att titta på dem. Jag är mindre förtjust i de evangeliska partierna, där en röst mer eller mindre ordagrant redogör för vad det står i Matteusevangeliet. Det är en röst som för handlingen framåt, men det är recitativen, och ännu mer koralerna, körerna och arierna jag vill höra. Personligen uppskattade jag kvällens sopran väldig mycket (Elin Rombo).
Det vore fint att få komma tillbaka och lyssna fler gånger!

Film: Avalon

Avalon är film med Johannes Brost i huvudrollen, vilket känns ganska otippat 2012 (eller om filmen kom 2011 kanske). Men han känns helt rätt för rollen, jag har faktiskt lite svårt att skilja mellan rollpersonen och Johannes själv: spelar han sig själv, så som vi uppfattar honom?
Filmen tar en rätt snabb vändning i samband med att Janne (Johannes Brost) genom en olyckshändelse råkar döda en person. Självklart måste den döda kroppen röjas ur vägen, ingen får veta vad som hänt. Men trots denna vändning så förvandlas inte filmen till en vanlig thriller eller deckare, den behåller sin speciella karaktär från början till slut vilket jag uppskattar. Kanske behövdes det en hemsk händelse som skaver lite för att filmen ska hålla? Men höll till slutet gjorde den. Rekommenderas.

19 mars 2012

Sakprosa: Proust-Benjamin. Om fotografin, av Sara Danius

På bokrean hittade jag en liten essä av Sara Danius. Boken var iögonfallande rosa och väldigt liten och tunn. Men ämnet träffade mitt i prick: kombinera Marcel Proust med Walter Benjamin och fotografi och jag börjar läsa.
Det här är en tunn volym, sa jag det? Den vill peka på att Walter Benjamins teorier om fotografin är start påverkad av passager i Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Sara Danius visar övertygande att Marcel Proust kan sägas vara en tidig fototeoretiker och att teorin presenteras direkt i romanen.
Jag låter mig övertygas och blir sugen på att läsa om På spaning efter den tid som flytt. (En annan dag). Eller kanske borde man ge sig på Benjamins Konstverket i reproduktionsåldern, eller hans Paris, 1800-talet huvudstad. Passagearbetet?

Inköp på bokrean 2012

I år var jag på Söderbokhandeln och fyndade redan första dagen. De kör med en schysst och rak 40% rabatt på hela sortimentet. Det ville jag gynna, så jag valde att köpa mina böcker där.
Resultatet blev de här inköpen:

Bergtagen - Thomas Mann.
Välkommen till den här världen - Amanda Svensson.
Mina onda tankar - Nina Bouraoui.
När skruven dras åt - Henry James.
Proust-Benjamin. Om fotografin - Sara Danius.

Bergtagen har jag läst tidigare, men nu ser jag fram emot att läsa om den i nyöversättning.

18 februari 2012

Roman: "Yacoubians hus" av Alaa Al-Aswany

Med tanke på vad som skett och sker i den arabiska delen av världen tyckte jag det var ett bra tillfälle att läsa en bok av en egyptisk författare. "Yacoubians hus" är en lättläst bok som ger vissa inblickar i det egyptiska samhällslivet: antagligen lika giltigt efter Mubarak som före, även om vi kan hoppas på motsatsen. Vi får se ett korrupt samhälle där många hukar under trakasserier av olika slag. Själva idén som boken bygger på är att ett hus får representera hela Egypten. Vi möter en samling människor som alla har en tydlig koppling till huset och berättaren växlar ofta perspektiv mellan dem, dock utan att vi får se samma skeende ur två vinklar.
Tyvärr tyckte jag att det var lite enkelt att genomskåda vart författaren ville komma. Ett kapitel kan t.ex. börja med att berätta att två personer var väldigt lyckliga, kanske hade aldrig varit lyckligare?, när den ena personen födelsedag närmade sig. Sedan utvecklar författaren händelserna som ledde fram till deras lycka och – surprise! – hur allt ändrade sig radikalt på just födelsedagen.
Författaren gjorde det väl enkelt för sig också på andra sätt. Det är inte svårt för läsaren att förstå att en ung vacker kvinna finner en gammal man hon är anställd av oattraktiv eller rent av frånstötande. Men om hon sedan ska svänga om totalt och plötsligt tycka att han är en väldigt härlig man, som hon vill gifta sig med, på grund av att han blev stupfull och kräktes, då krävs det att författaren kan motivera det trovärdigt. Det görs dock inte här. I den här boken förändras människor i ett ögonblick, som av ett penndrag, för att det passar intrigen bättre...

9 februari 2012

Sakprosa: "Johann Sebastian Bach. The Learned Musician" av Christoph Wolff

Just nu har jag snöat in på Bach. Kanske beror det på att jag blivit gammal (över 40) och därför känner att jag inte längre klarar av att hänga med i den snabbt föränderliga populärmusiken ("dunka-dunka"). Eller också beror det bara på att jag vill lära mig mer om denna mästare.
Det här är en biografi som är väldigt utförlig och noga, utan att den druknar i detaljerna. (Jag förstår att det skrivs avhandlingar om huruvida det är Bach själv som hållit i pennan när en viss version av ett verks skrivits, eller om det var hans fru eller någon elev, osv). Kanske var det ändå lite för mycket detaljer för mig, kanske behövde man lite större entusiasm inför ämnet än jag hade när jag började. Till exempel hade jag kunna avstå texterna om vilka som var samtida med Bach på universitetet i Leipzig, eller vem som var gudfar till vilket barn, eller exakt hur många kvadratmeter stor hans tjänstebostad i Leipzig var (74,5 kvadratmeter, vilket var väldigt stort med den tidens mått) och precis vilka av rummen som var uppvärmda.
Men jag har också lärt mig en hel del som jag inte skulle vilja vara utan: från vilken miljö han kom, om hur han var som person och hur verken kommit till. 1700-talet har kommit mig lite närmare.
På ett annat plan är jag väldigt glad över att jag läst ut den här boken. Den har slukat all min lästid under alltför lång tid och nu öppnar sig möjligheten att läsa något annat. Vad står näst på tur? Äntligen kan jag plocka fram en annan bok!

4 februari 2012

Musikal: "Hair" på Stadsteatern

Foto: Stina Wirsén
"Hair" är naturligtvis en väldigt välkänd musikal och film, fast jag själv inte är bekant med den sedan tidigare. Nog har jag hört några av låtarna, men jag visste inget om handlingen.
Musikal, kan det vara något? Personligen har jag haft svårt för musikaler, det är som en blandning av en konsert och en pjäs, men blandningen gör det sämre, inte bättre. Fick jag välja, så skulle jag nog renodla de flesta musikaler så hårt att det skulle sluta som antingen pjäs eller konsert.
"Hair" ligger ganska nära renodlad konsert, särskilt i andra akten. Det blir aldrig tråkigt när det är en stor ensemble: det finns alltid något att titta på, precis som på opera när det är 30 personer eller fler på scenen samtidigt. Jag förstår inte riktigt handlingen i den här uppsättningen, men gör det så mycket? På Wikipedia kan jag läsa allt jag behöver veta om "Hair", och mer därtill. Som konsert betraktat då? Underhållande, helt klart. Men det var bara ett par tre låtar som jag tyckte var riktigt bra, typiskt nog de låtar jag kände igen sedan tidigare. Kanske hade jag varit ett stort fan av uppsättningen bara jag hade känt till musiken bättre?

29 januari 2012

Film: "Apflickorna" av Lisa Aschan

Lisa Aschans film "Apflickorna" vann nyss en Guldbagge för Årets bästa film. Den har funnits med länge i mitt medvetande som en film man borde se. I fredags fick vi plötsligt barnvakt och en gyllene möjlighet att se en film på bio. Vi valde att se "Apflickorna" på Victoria och hade ganska höga förväntningar tror jag.
Tyvärr blev vi lite besvikna av filmen, jag i mindre grad än mitt sällskap. Hon tyckte den var långsam, men det störde inte mig. Däremot tycker jag den lovade något som den inte lyckades hålla.
Om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten, brukar man säga om Tjechov och hans dramatik. Den här filmen bryter helt mot det, och det känns i kroppen. Jag hade väntat mig något mer, jag hade velat höra skottet brinna av i filmen.
Det ska dock sägas att det var ett fint hantverk: bra skådespelare, fint filmat och bra ljud. Men att filmen fick en Guldbagge också för årets bästa manus kan jag inte riktigt förstå. Antagligen inte Tjechov heller.

23 januari 2012

Pjäs: "Den halvfärdiga himlen"

Mina snälla vänner gav mig biljetter till en pjäs i födelsedagspresent: "Den halvfärdiga himlen" på Stadsteaterns Lilla scen, i samarbete med Strindbergs Intima Teater.
Pjäsen bygger på texter av Tomas Tranströmer, texter som inte alls var avsedda att bli en pjäs utan som istället samlats upp från dikter, brev och böcker. Det är naturligtvis svårt att få lösryckta citat att bli en sammanhängande enhet. Kanske är det för mycket begärt? De enskilda citaten glimrar i alla fall och stundtals låter det som en normal pjäs, där personerna håller individuella monologer och pratar förbi varandra. Man kan fråga sig varför man väljer att iscensätta texterna på det här sättet, istället för den lösning som texterna verkligen inbjuder till: diktuppläsning. Men kan man sin Tranströmer utan och innan så är det säkert kul att dechiffrera varifrån alla citaten kommer och att se fragment från helt olika håll mötas, "likt böcker i bokhyllan som sorterats bredvid varandra enligt en gåtfull ordning".

21 januari 2012

Serie: "Ja till Liv!" av Liv Strömquist

"Ja till Liv!" har undertiteln "Liv Strömquists ABC", och det är just en ABC-bok det handlar om. Ämnet är feminism, de usla borgarna (särskilt moderaterna) och klassamhället. Allt berättas med stor inlevelse och stora gester. Ingen missar poängerna här, men jag tycker att Liv har en intressant berättarröst som driver de små historierna (eller ska man säga debattinläggen?) framåt. Hon stannar upp och talar direkt till läsaren, markera sina källor med små fotnoter och lyckas göra så att allt blir så mycket intressantare än vad en samling serier borde vara. Det är hennes röst och energi som gör att berättelserna inte stannar vid att bli ironiska kommentarer utan istället blir politiska inlägg.
Jag kommer alltid att se på kulturtanter, Tage-talibaner och Barbapappa-böckerna med andra ögon efter den här upplevelsen!

18 januari 2012

Film: "Play" av Ruben Östlund

"Play" är en högst originell film: det visste jag redan innan jag gick till biografen för att se den. Östlund väljer bildvinkar som ingen annan. Rätt stora delar av filmen sker utanför bild eller ibland i bild fast liksom skymt bakom glas, speglingar och andra personer. Det har jag sett förut i Rubens filmer. Överraskande var att den var filmad med så kraftigt teleobjektiv, som gjorde allt platt som en målning. Rulltrappor såg ut att gå lodrätt upp, rullskidorna på en passerande motionär såg ut att vara högst 30 cm långa och tegelhus såg ut att vara tunna papperskulisser...
Trots detta så stod gruppdynamiken hela tiden i centrum och hade ett järngrepp på mig som åskådare. I tidningarna har jag läst en hel del olika teorier om vad de återkommande scenerna med en herrelös vagga på ett tåg kan betyda. För mig var glasklart: det var inlagt så att vi i publiken skulle kunna få andas ut då och då, att slippa ifrån den tryckande stämningen bland pojkarna.
Det här är en film som verkligen väcker tankar och som vågar låta problem vara komplexa. När alla kommer ut från en föreställning och vet exakt vad man borde göra så tycker jag snarast att filmen manipulerat en att komma till en viss slutsats. Det är precis så propaganda fungerar, och film är ett utmärkt medium för propaganda. "Play" levererar inga tydliga svar, leder oss inte på en snitslad bana fram till rätt slutsats. Vi får kort sagt tänka själva, och jag tackar Ruben för en riktigt sevärd – och tänkvärd – film!

11 januari 2012

Sakprosa: "Det inre ögat" av Oliver Sacks

Även om många av Sacks böcker låtit tala om sig tidigare, t.ex. Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, är detta första gången jag läser en av hans böcker. Det finns ett väldigt specifikt skäl till att jag valde att läsa just denna boken: ett kapitel handlar nämligen om ansiktsblindhet, eller prosopagnosi som det heter med ett fackuttryck. Tydligen är Sachs själv ansiktsblind och eftersom jag lider av samma problem tyckte jag det kunde vara intressant att få lära mig lite mer. Ett exempel på vad jag lärde mig var att den som lider av prosopagnosi ofta också har dålig rumsuppfattning. Det känner jag inte igen hos mig själv.
Det här är en väldigt anekdotisk bok. Varje kapitel beskriver en individs upplevelser, varav två av kapitlen handlar om Oliver Sacks själv, och den röda tråden den här gången är att alla har något med syn och varseblivning att göra. Det är intressant och delvis lärorikt, men det känns inte så väldigt angeläget. Inte ens avsnittet om prosopagnosi engagerade mig särskilt mycket. Kul och småtrevligt, ja visst. 
Jag har aldrig läst Freud, men jag föreställer mig att hans fallbeskrivningar påminner om dessa.