18 oktober 2012

Roman: "Älskarinnorna" av Elfriede Jelinek

Med tanke på att jag gillar Thomas Bernard så tänkte jag att det skulle vara intressant att läsa Elfriede Jelinek. Det kanske inte gäller för andra, men jag ser ett slags släktskap mellan dem. De är båda österrikare som skriver i något slags opposition – oklart mot vad kanske, eller också mot allt. De är båda världsberömda författare, kända för att gärna sätta sig på tvären.
Osäker på var jag skulle börja köpte jag Älskarinnorna, en bok i behändigt format (läs: få sidor). Texten saknar stora bokstäver, men är annars ganska konventionell. Innehållet är extremt konventionellt: den beskriver kvinnans underordning i världen, eller mer specifikt i Österrike efter andra världskriget. Här finns ingen plats för något finlir, världen är krass, särskilt för kvinnor. Målet för alla (kvinnor) är att hitta en lämplig karl att gifta sig med, så att man kan lämna arbetslivet och bli en hemmafru. Konkurrensen mellan kvinnorna är stenhård, männen bryr sig mer om mopeder än om bebisar och historien vecklar ut sig utan försköning eller nämnvärda förvecklingar.
Jag tröttnar lite. Även om ämnet är angeläget så fångas jag inte av berättelsen. Det känns som idélitteratur som inte kan läsas på något annat plan, som debattartiklar som reducerats till klatschiga kvällstidningsrubriker eller som en pjäs där skådespelarna visar hur en pjäs går till snarare än spelar pjäsen. Kanske valde jag fel bok att börja med?