15 april 2016

Roman: "Min fantastiska vännina" av Elena Ferrente



Det har varit en hel del skriverier om "Min fantastiska vännina" av pseudonymen Elena Ferrante. Eller egentligen har det mest varit många som skrivit att det är en hajp kring hennes böcker. Det är inte så många som skrivit om själva böckerna (det här är första delen av fyra), fast den är förstås också rätt nyutgiven på svenska.
Det är svårt att ge ett definitivt omdöme innan man läst alla delarna. Den här boken slutar inte, den pekar framåt mot nästa del, jag vågar rent av säga att den pekar ut ett tema som man förstår kommer att växa i nästa del.
Den här första delen handlar om barndomen och tonåren. Det finns en lite ramberättelse också, som presenteras för oss i början, så vi vet redan några saker på förhand. Men inte mycket.
Ämnet för den här delen är så klart vänskap, och hur man kan falla in och ur vänskap. Det handlar också om att växa upp och bli medveten om världen, yttervärlden utanför de kvarter där huvudpersonerna växer upp. Det handlar också om vilka ramar som sätts upp: vad kan man göra? Vilka jobb kan man tänka sig få? Vilka oförrätter kan man ignorera och vilka måste man hämnas? Hur är man lagom bra i skolan?
Jag tycker texten är väldigt rak och enkel. Den har ingen tydligt egen identitet än, men det kanske kommer? Jag kommer säkert att läsa de kommande delarna också, för jag vill veta hur det går!


10 april 2016

Roman: "Som ni säkert förstår" av Claudio Magris

Jag läste "Donau" en gång och minns den som lärd och intressant. Lång senare hittade jag en liten volym av Claudio Magris på rea, "Som ni säkert förstår" och den köpte jag. Sedan blev den stående i bokhyllan ganska länge innan jag faktiskt läste den.
Boken berättas av en äldre kvinna som tycks befinna sig på något vilohem, efter att ha drabbats av en otäck infektion. Hon berättar kanske inte så mycket om sig själv, men hon håller en lång monolog rakt igenom hela boken, och genom den får vi veta mer om främst hennes make. Man förstår att hon styrt honom väldigt mycket, och fortfarande har hon greppet om honom. Han kommer för att hämta tillbaka henne till världen utanför vilohemmet igen, men det går inte som det var tänkt...
Det är en modern Orfeus och Eurydike-berättelse det här, skriven på att sätt som får oss att se myten i ett nytt ljus. Plötsligt blir myten en del av vår verklighet, vilket känns befriande.
Det vore kul att läsa om den igen, och läsa mer uppmärksamt den här gången.

9 april 2016

Roman: "Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån" av Bodil Malmsten


Det är lätt att läsa den här romanen som en nyckelroman. Den handlar om den kände skådespelaren Maurice Lind. Vem är Maurice Lind? Det måste finnas en förlaga i verkligheten! Skälet till att jag tänker så är att det verkar så realistiskt, Malmsten lyckas helt enkelt övertyga mig om att romanpersonen finns på riktigt.
Maurice är ingen trevlig person. Han är definitivt charmig och charmar allt som kommer i hans väg, med ibland fatala konsekvenser. Jag kan inte påstå att jag gillar honom – men jag känner ändå sympati och önskar honom väl. Det tänds ett hopp i romanen, i ett möte, och jag märker att jag hoppas att han ändå ska kunna få rätsida på sitt liv.
Mot slutet blir det mer och mer fokus på arbete, för Maurice del repetitioner på Dramaten. Jag gillar den delen, tycker processen är intressant och undrar om det är en trovärdigt beskrivning av hur det kan gå till.
Berättelsens slut är nog det jag känner mig minst nöjd med. Men alla berättelser måste sluta och den är ingen katastrof som dämpar läsupplevelsen i större grad.

Film: "Äta, Sova, Dö" av Gabriela Pichler

En bra svensk dokumentärfilm ...nej, vänta nu, det här är ingen dokumentärfilm, möjligen en dokumentär film.

Roman: "Nätternas gräs" av Patrick Modiano


Efter att ha läst en handfull böcker av Patrick Modiano hade jag en god bild av vad "Nätternas gräs" skulle handla om. Jag ville in i den världen igen, observera den genom den glasmosaik som författaren låter oss kika igenom, en förfluten tid som är full av hemligheter, möten, Parisgator och svarta anteckningsböcker. Varför tycker jag om den kompotten? Det har ett romantiskt sken som jag har svårt att sätta fingret på. I just den här romanen är tidsperspektivet lite uppbrutet, med återblickar och framåtblickar. Ibland var jag inte säker på om författaren spelade ett spratt med mig eller inte: kände han verkligen till den detaljen vid det tillfället? Var inte det först om några dagar som han blev förhörd och fick väsentliga upplysningar?
Det känns lite lustigt att sitta efteråt och tänkta tillbaka på boken. Då serverades den i form av pusselbitar, som inte kom i kronologisk ordning. Nu när jag ser tillbaka på boken så kan jag (nästan) överblicka hela skeendet, men jag tror Modianos poäng lite är hur nyckfullt minnet är. Minns jag rätt? Var det verkligen här det skedde? Förr var det väl en gata som mynnade ut här, är den borta nu? Skrev jag upp det i min anteckningsbok eller inte? Skrev jag upp det innan eller efter det skedde?
Den som önskar rafflande dramatik bör läsa en annan bok. Jag gillade den här, men är rädd att jag rör ihop alla Modianos böcker och att jag börjar få svårt att skilja dem åt. Kanske bör jag vänta en tid innan jag återvänder dit igen?

13 januari 2016

Roman: "På den förlorade ungdomens café" av Patrick Modiano

Nu har jag blivit bekant med Patrick Modianos värld, och jag återvänder dit så ofta jag kan. Den här gången ledde mig texten till den förlorade ungdomens café. Den handlar på ett ytligt plan om några existenser som ibland sammanstrålade på Le Condé, ett oansenligt café på någon gata i Paris. Det vore fel att säga att vi lär känna personerna, men vi möter dem en kort stund, ungefär som man möter personer på ett café: man vänjer sig vid deras utseende en stund, man tror till och med att man känner dem lite, men sedan reser de sig och går därifrån och man inser att vi fortfarande är främlingar.
Möten av det slaget som sker i boken händer väl inte längre: personer som träffas slumpvis på ett stamställe, använder smeknamn på varandra eftersom man inte vet det riktiga namnet och inte tycks fast förankrade någonstans. På något sätt blir jag nostalgisk och saknar den eran, trots att jag aldrig upplevt det själv. Mobiltelefonen är otänkbar i en roman som den här.
Omslagsbilden fångar mystiken med boken perfekt. Vem är hon? Jag har läst boken, och jag vet fortfarande inte, troligen lika lite som hennes make, hennes älskare och privatdetektiven som följer i hennes spår...

21 februari 2015

Roman: "Dora Bruder" av Patrick Modiano

Den tredje romanen jag läser av Patrick Modiano. Romanen är kort och lättläst, men jag får en känsla av att den kommer att stanna kvar inom mig länge.

Dora Bruder var en flicka som bodde i Paris men som deporterades till Auschwitz 1942. Hon var en verklig person, inte påhittad av författaren, och boken beskriver hur författaren samlar pusselbit efter pusselbit kring Doras liv. Var föddes hon? Vilka var hennes föräldrar? Vilken väg brukade hon åka med metron? Vilken skola gick hon på? Förutom att läsningen ger en inblick i de svåra omständigheterna under kriget (för vissa svårare än för andra), så visar den också på en metod och ett förhållningssätt. Så här kan man söka sig mot källorna, så här kan man återskapa ett liv utifrån en enkel tidningsnotis.

Jag önskar att fler gör som Patrick Mondiano, i sina egna kvarter.

16 februari 2015

Roman: "Lilla smycket" av Patrick Mondiano

Samma dag som jag läste ut Place de l'Étoile lästa jag också "Lilla smycket" av samme författare. Vilken skillnad! Som natt och dag. I den här romanen kan jag andas. Här finns eftertänksamhet, en intrig som långsamt vecklar upp sig framför oss och ett ämne som väcker mitt intresse och min sympati.

Patrick Mondino lär ha haft en ganska märklig barndom själv, då han ofta blev lämnad i andra vuxnas omsorg. Den här romanen handlar om en ung kvinna som har ett komplicerat förhållande till sin försvunna – och kanske återfunna – mor. Det var en mor som lät andra ta hand om henne, som försvann titt som tätt och som ständigt bytte namn och vistelseort. Den unga kvinnan blir dessutom barnflicka i en familjs som tycks vara dysfunktionell på precis samma sätt.

Jag gillar hur Mondiano skildrar hur den unga kvinnans värld långsamt faller isär, och hur hon försöker hålla sig flytande i tillvaron. Det känns högst trovärdigt och samtidigt skrämmande.

Avslutad den 16 februari 2015.

Roman: "Place de l'Étoile" av Patrick Modiano

Place de l'Étoile är en debutroman skriven av en ung Patrick Modiano. Den har ett furiöst tempo och ett skabröst innehåll. Jag kan inte påstå att jag förstår den, än mindre uppskattar jag den. I sina bästa stunder tycker jag romanen kan liknas vid Sture Dahlström, men tyvärr är det rätt sällan den når den nivån. Om man är bekant med det franska kulturlandskapet förstår man säkert betydligt mer. Ibland fylls sida efter sida med referenser till namn och platser som är mig till allra största delen helt obekanta.
Avslutad 16 februari 2015.

21 februari 2013

Film: "Funny Games U.S." av Michael Haneke


Efter Amour på Zita såg jag Funny Games U.S. på Netflix. Det är Hanekes remake av sin egna film, scen för scen. Jag har inte sett originalet, men den här versionen är förflyttad till vad tycks vara den amerikanska östkusten, New England. Jag minns när filmen fick premiär och att den uppskattades av kritikerna då, och eftersom jag är lite feg med skräckfilmer var jag lite nervös när jag började se den. Det var en riktigt läskig film, otäck på ett obehagligt sätt, men utan en massa splattereffekter. Vågar jag någonsin åka till min kompis lantställe i skärgården igen? Om någon ringer på dörren och bär vita handskar kommer jag iallafall att fly så fort jag kan!

Film: "Amour" av Michael Haneke


Efter Det vita bandet håller jag Haneke som en av de främsta filmskaparna just nu. Således har jag höga förväntningar när jag går på Zita och ser Amour. Jag litar fullkomligt på Haneke och är övertygad om att han kan göra en intressant film av den till synes tråkiga synposisen: en äldre man vårdar sin sjuka hustru i hemmet.
Här känns inte en scen onödig, ljudet är fantastiskt och bilderna är så naturliga de kan bli. Att göra en film som känns som livet är stor konst. Haneke har gjort det igen!

Roman: "Bonjour Tristesse" av Françoise Sagan


En klassiker är en klassiker, även om den är tunn och läses i pocket. Fast kanske är det just det som lurar mig här. En klassiker. Det måste ju vara bra! Här står jag förundrad och tänker på vad jag läst. Som roman är det inget att yvas för, men visst kan jag förstå att det är en spännande debut att göra för en blott 20-årig författare på 50-talet.

I dagens ögon innehåller handlingen inget skandalöst. Jag förundras möjligen över att pappan var så ung, blott fyrtio år. Nä, det här hänger inte ihop, det känns som en ungdomlig skiss som i skickligare händer kanske hade kunnat bli en bra roman. Här känner jag inga sympatier för någon. Huvudpersonen växlar ställningstagande hela tiden vilket gör att man inte längre förstår henne.

Underligt nog gör jag en parallell till en annan roman, Illusionisten av John Fowles. Vad är kopplingen mellan böckerna? Troligen är det miljön som får mig att se sambandet. Illusionisten utspelar sig i den grekiska övärlden, i en exklusiv villa vilande på klipporna ovanför kusten. "Bonjour Tristesse" utspelar sig på den franska sydkusten, i en hyrd villa högt ovanför stranden. I båda villorna äter man supéer och samtalar med gäster, men jag fascineras mer av miljön i Illusionisten än här. Illusionisten är en roman som inte går ihop på slutet, men detta är en roman som är skissartad redan från början. Men ett tydligt och passande slut har den i alla fall fått.

Serieroman: "Francis, del 3" av Joanna Hellgren


Nu känns det här som en gammal vän, en sådan som man kan sitta tyst tillsammans med. Historien utvecklas ännu mer, men den är inte avslutad på ett sådant sätt att det inte kan komma en fjärde bok. Om det gör det så vill jag nog läsa den också.

Serieroman: "Francis, del 2" av Joanna Hellgren


Ytterligare ett kapitel i sagan om Francis. Den här delen utspelar sig kronologiskt före den första delen. Nu har jag vant mig vid stilen, läsningen känns bekant och angenäm. Blir nyfiken på om den tredje delen lyckas foga samma delarna snyggt.

2 december 2012

Roman: "Kartan och landskapet" av Michel Houellebecq


Är det här Michel Houellebecqs bästa bok kanske? Jag tror det. Den är nog lite mer lättillgänglig än hans tidigare verk, utan att han kompromissat allt för mycket med sin cynism. Den finns fortfarande där och kryddar texten och kan nog skrämma vissa, men jag tycker den andas liv i perspektivet. Han konstaterar, delvis i opposition med sin roman om sexturism ("Plattform"), att numera är döden en mer lukrativ verksamhet än sex (med anledning av en självmordsklinik som ligger bredvid en bordell i Zürich). 

När jag läser den här boken vill jag läsa episoder högt för andra runt omkring mig. "Lyssna!", tänker jag, men jag tiger still. Skulle man citera vad han skriver är jag rätt säker på att man skulle få konstiga blickar tillbaka. Men jag tar risken och exemplifierar vad jag menar genom att citera ett litet stycke. Just innan så har huvudpersonen Jed beskrivit om sin krånglande varmvattenberedare och sina svårigheter att hitta någon som kan reparera den åt honom. Till sist har han hittat en rörmokare som undersöker den och berättar att den knappast går att laga annat än temporärt:

Jed suckade och bekände att det var ungefär vad han hade förväntat sig. Han mindes tydligt den där dagen för nio år sedan då han bestämde sig för att köpa lägenheten, han kunde se framför sig hur den rundlagde mäklaren förnöjt lovordade det fantastiska ljuset utan att dölja att lägenheten behövde "fräschas upp" lite. Då hade han tänkt att han själv borde ha blivit mäklare, eller gynekolog.

Det är just den där sista slängen, det nonchalanta "..., eller gynekolog" som är så genialt. Han slänger in en association som leder helt fel och som just därför blir så komisk, så cynisk. 
Ett annat spektakulärt grepp i romanen är att en av huvudpersonerna är Houellebecq själv. Han kan driva med bilden av sig själv och är skoningslös även här: det här är inte en författare som passar på att försköna bilden av sig själv när han får chansen. 

Som det ofta kan bli när man läser böcker nära inpå varandra ser man tydliga kopplingar mellan dem. Den här boken är starkt kopplad till Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Om hennes bok är argumenterade kring det vansinniga i vårt samhälles organisation och drivkrafter kan detta sägas vara ett exempel på hennes tes. Hon vill övertyga oss om att vi måste ändra samhället och oss själva, han accepterar allt som sakernas tillstånd och spekulerar möjligen i hur man kan dra nytta av det. Men hur allvarligt menad är Houellebecqs cynism? Hur långt ifrån varandra står Nina Björk och Michel Houellebecq egentligen?