21 augusti 2012

Läst: "Why Photographs Work" av George Barr

Det här är en samling bestående av 52 fotografier som George Barr tycker om. Varje fotografi presenteras på samma sätt: en helsida med fotografiet, sedan Georges analys av bilden följt av fotografens kommentar och till sist kommer en kortfattade biografi av fotografen och en upplysning om vilken teknik som använts för att skapa bilden (kameramodell, objektiv, etc). Bland de 52 bilderna finns många bra fotografier, men efter ett tag tycker jag själv att det blir lite tjatigt: George Barr berättar hur viktigt han tycker det är med den djupa skuggan nere i högra hörnet av bilden, som så vackert balanserar ett annat färgfält i den vänstra delen av bilden, osv.
En av förtjänsterna med boken är att det är så vitt skilda typer av fotografier. Nästan alla fotogenrer är representerade, men med viss betoning av "fine art"-foton (tänk svartvita nakenstudier eller abstrakta detaljfoton). Boken har räckt länge, jag har tittat på och läst om 2-3 foton då och då, det här är ingen bok jag rekommenderar för sträckläsning.

9 augusti 2012

Essäer: "Städernas svall" av Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg


Det här är en essäbok, där två herrar (Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg) sitter och diskuterar i offentliga miljöer i fem europeiska städer: Paris, Wien, München, Barcelona och Helsingfors. De diskuterar mest om andra författare och om livet i de besökta städerna kring företrädesvis förra sekelskiftet. Författarnas repliker (eller minimonologer eller miniessäer om så man vill) blandas med citat från böcker som berör det de diskuterar, oftast författarnas egna böcker men ibland också andra författares.
Idén är god och ibland är boken intressant, men det bränner inte riktigt till. Det känns lite som en show-off. Jag kan inte låta bli att tänka mig dem i en teveproduktion, där de sitter på kaféstolar i Wien, säkert i ett smickrande strålkastarljus, och diskuterar vad som står i manus samtidigt som de vill få det att verka spontant. Lite som Heman Lindqvist kanske.
Vissa ämnen de diskuterar intresserar mig mer än andra. I Paris och Wien beskriver man hur livet gestaltade sig i de offentliga rummen förr och vad som är sig likt och vad som är annorlunda. Specifikt knyter man detta till vissa intellektuella vars spår man tycks följa. I München diskuterar man mest Bertil Malmberg, som bodde där, och eftersom jag inte är bekant med Bertil Malmberg blir Münchenavsnittet det minst angelägna för mig. Barcelona-avsnittet handlar om arkitektur och det spanska inbördeskriget, om Katalonien. Helsingfors är ett försök att knyta ihop säcken och handlar mest om Sveaborg och Finlands historia sedan de separerade från Sverige. Hänger ihop gör det kanske inte så övertygande, men kapitlen om Wien och Paris var intressanta. Kanske därför att det är de två städer jag känner bäst själv?

Fotobok: "People I know" av Inta Ruka

Plötsligt fick jag syn på fotografen Inta Ruka. Jag minns inte var jag först såg en referens till henne, men jag tyckte om bilderna jag såg och beställde den nyutgivna boken "People I know". En fantastisk fotobok! Porträtt av den här formen gillar jag, till skillnad från t.ex. Anton Corbijns bilder som lämnar mig utan något större intryck.
Något jag funderat på när jag tittat på bilderna i den här boken är hur väsentligt det är att det är fattiga och gamla miljöer man skymtar i bakgrunden bakom personerna. Hade bilderna varit lika bra om man såg en Mac eller en Segway i bakgrunden? Om inte, varför då? Det finns säkert ett visst mått av nostalgi som gör att jag uppskattar bilderna. "Så här har det sett ut, tänk vad fattigt folk har eller har haft det". Samma tankar har jag haft när jag tittat på bilder av August Sander, som Inta Ruka känns bildmässigt besläktad med, även om hennes bilder känns spontanare och mer variationsrika.
Jag har inte kommit på Inta Rukas hemlighet bakom fotografierna, men känner att jag är beredd att experimentera för att kunna efterlikna dem.



7 augusti 2012

Film: "Moonrise Kingdom" av Wes Anderson

"Moonrise Kingdom" är en film av Wes Anderson. Det säger en hel del om vilken typ av film det handlar om, i alla fall om man känner till t.ex. "The Royal Tenenbaums" och "Darjeeling Unlimited". Vi träder alltså in i filmskaparens eget universum där världen är ...annorlunda. I detta fallet är det år 1965 och vi får bekanta oss med Wes Andersons version av scoutvärlden. Två ynglingar rymmer tillsammans ut i vildmarken och eftersöks av de andra scouterna, polisen och flickans familj. Men handlingen är knappast huvudsaken i den här filmen, det är mest en ursäkt för att få visa upp rolig rekvisita, snyggt retro-foto och lagom skruvade karaktärer. Det är också det jag kommer att minnas från filmen, enstaka scener såsom när det unga paret (12 år) ska låta en scoutledare viga dem och de står och tuggar tuggummi allihopa. Eller scenen där tre pojkar (flickans fem-sex-åriga bröder) sitter och spelar spel och knappt lyfter på ögonbrynen när pappan dyker upp endast iklädd stormönstrade byxor, med en flaska whisky i ena handen och en yxa i den andra handen: "Jag ska bara ut och hitta ett träd att fälla".
Lustigt nog kommer jag att koppla ihop den här filmen med Greenaways filmer, kanske främst "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare". På ett plan är filmerna helt olika. Greenaways åttitalsfilm är intellektuell, kylig och allvarlig, den här är barnslig, varm och ironisk. Men båda filmerna är helt ytliga, det finns inget bakom och de är båda helt genom-estetiserade. Dessutom har båda ett ganska udda element genemsamt: pojksopraner. I "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var det Philip Glass som gjorde originalmusiken, här är det mest musik av Benjamin Britten. Kanske är det musiken och några enskilda scener jag kommer att minnas på sikt?

Film: "Take this Waltz" av Sarah Polley

Under sommarsemestern fick vi en möjlighet att gå på bio. Eftersom detta var i Växjö var utbudet (rejält) begränsat, och vi valde "Take this Waltz". Jag hade nog ganska milda förväntningar och får konstatera att det var en rätt nykter inställning. Det är inte en dålig film, det är bara det att den inte lämnar något riktigt intryck. Inget fastnade: intrigen, dialogen, fotot, skådespeleriet och manuset var helt OK, men det känns lite slösaktigt att lägga ner mycket tid och arbete på att skapa den här filmen. Vad vill man säga? Vad vill man att jag ska tycka? Eftersom hantverket är så habilt så skulle man kunnat göra något mer angeläget.
Men visst, kanske passar filmen bättre för någon annan. En kvinna tvekar om hon ska lämna sin nuvarande relation för att satsa på en ny karl. Det finns sådant som talar för och sådant som talar mot, men till slut tar hon steget och vi vet inte om det var rätt eller fel.
Fast en grej gillade jag: festen med öl i en skottkärra full med is, i en trädgård med kulörta lyktor. En sådan fest skulle jag vilja ordna!

Roman: "Mina onda tankar" av Nina Bouraoui

"Mina onda tankar" är den andra romanen jag läser av Nina Bouraoui. Jag påbörjade den under min litteraturvecka i Wien men avslutade den sedan jag kommit hem. Av någon anledning förknippar jag den med Magnus Härenstams attachéväska i "Fem myror är fler än fyra elefanter": så fort man öppnar boken (väskan) hör man en kakafoni av olika tankar (djurljud). Det tystnar först när man stänger boken (väskan) igen. Så fort man öppnar romen på nytt kastas man direkt in i ljudströmmen.
Romanen är en enda lång monolog som huvudpersonen har med sin terapeut. Hon berättar om allt: sin barndom, sina kärleksaffärer, sina vänner och sin familj. Det är inte någon kronologisk ordning på alla tankar hon ger uttryck för, hon säger precis vad som faller henne in, i en fri association från vad hon sade nyss. Det finns ingen ramberättelse och ingen handling, inga styckesindelningar och absolut inga kapitel. Är det vad hon säger under ett enda tillfälle hos terapeuten, eller är det ett ihopkok av flera tillfällen? Jag vet inte.
Det är rätt spännande att ta del av hennes berättelse om sitt liv, och man får lätt intrycket – rätt eller fel – att det ligger rätt nära författarens egna liv. Detta eftersom flera biografiska detaljer stämmer, till exempel har både huvudpersonen i boken och författaren en fransk mor och en algerisk far och båda är (relativt) berömda författare Men jag tycker inte det är så intressant att spekulera i hur självbiografisk boken egentligen är.
Hade detta varit mitt första möte med Bouraoui hade jag kanske inte vågat mig på fler böcker, eftersom denna var så intensiv och krävde rätt mycket energi för att följa med i. Men nu har jag läst "Kärlekens geografi" också och vet att hon behärskar också andra stilar. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa fler av hennes böcker.

Roman: "Spådom" av Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms författarskap har gått mig helt förbi, men när jag läste recensionerna av "Spådom" blev jag nyfiken. Det är en väldigt personlig stil som boken är skriven i och jag kommer att minnas den som väldigt speciell. Sällan har jag läst en bok som gör mig så osäker: vad är det som händer, egentligen? Vad betyder det? Hur ska det tolkas? Huvudpersonerna i de tre delarna boken består av är själva upptagna med just det: att tolka omvärlden, närmast besatt eller maniskt. Kan den här lappen vara skriven av samma person som skrev den andra lappen? Vad var det egentligen personen sade? Vem är det som står på andra sidan fönstret? Inte ens de individuella meningarna ger något tydligt intryck: "Han hade glasögon, men det hade han inte". Även dialogerna är diffusa och oklara, med missförstånd och omtagningar. Ofta tar det ordentligt med plats, utan att de är viktiga: eller?
Norén använder ibland samma teknik i sina pjäser, där rollpersonerna säger fel eller missuppfattar vad någon annan sagt. Där uppfattar jag det mer naturalistiskt, som ett försök att komma verkligheten närmare. Om två personer samtalar under en timme eller två är det ju oundvikligt att de någon eller några gånger missuppfattar varandra, det är helt naturligt. Men i "Spådom" känns det som om författaren fokuserar på misstagen, missförstånden och tvetydigheterna. Det gör det lite ansträngande att läsa boken jämfört med en bok med en allvetande berättare som lägger ut texten.
Ska jag ta mig an de tidigare romanerna också? Kanske. Först måste jag hämta andan lite från den här.