Roman: "När skruven dras åt" av Henry James

En hundra år gammal spökhistoria, kan den vara läskig att läsa år 2012? Enligt många är detta en skickligt skriven bok som är ruskigt effektiv i att förmedla spänning. Jag var nyfiken på om det kunde hålla, och läste den i Wien. Det är en tämligen klassisk spökhistoria, som eftersom den involverar barn blir ruskigare. Det hävdas iallafall i boken att det blir läskigare eftersom fler barn medverkar, och ser man på skräckfilmer som producerats de senaste 20 åren så tycks de också vara inne på den linjen: barn som ser spöken är läskigare än vuxna som ser spöken. En film som utnyttjar detta är Sjätte sinnet. Men stämmer hypotesen? Ja, jag tror det. En vuxen som ser spöken kan man lätt avfärda som tokig, ett barn är aldrig tokigt på det sättet, så om barn ser spöken är det på riktigt. Men vad är man mest rädd för, spöket eller det speciella barnet?
Jag fick verkligen kalla kårar på slutet, men jag är lite osäker på om det var för att jag så gärna ville det eller om det var genuin skräck. Låt oss anta det senare. Men jag fick ingen mersmak för skräckhistorier från förra sekelskiftet, det får bli ett pittoreskt inslag i min läslista.