21 februari 2013

Film: "Funny Games U.S." av Michael Haneke


Efter Amour på Zita såg jag Funny Games U.S. på Netflix. Det är Hanekes remake av sin egna film, scen för scen. Jag har inte sett originalet, men den här versionen är förflyttad till vad tycks vara den amerikanska östkusten, New England. Jag minns när filmen fick premiär och att den uppskattades av kritikerna då, och eftersom jag är lite feg med skräckfilmer var jag lite nervös när jag började se den. Det var en riktigt läskig film, otäck på ett obehagligt sätt, men utan en massa splattereffekter. Vågar jag någonsin åka till min kompis lantställe i skärgården igen? Om någon ringer på dörren och bär vita handskar kommer jag iallafall att fly så fort jag kan!

Film: "Amour" av Michael Haneke


Efter Det vita bandet håller jag Haneke som en av de främsta filmskaparna just nu. Således har jag höga förväntningar när jag går på Zita och ser Amour. Jag litar fullkomligt på Haneke och är övertygad om att han kan göra en intressant film av den till synes tråkiga synposisen: en äldre man vårdar sin sjuka hustru i hemmet.
Här känns inte en scen onödig, ljudet är fantastiskt och bilderna är så naturliga de kan bli. Att göra en film som känns som livet är stor konst. Haneke har gjort det igen!

Roman: "Bonjour Tristesse" av Françoise Sagan


En klassiker är en klassiker, även om den är tunn och läses i pocket. Fast kanske är det just det som lurar mig här. En klassiker. Det måste ju vara bra! Här står jag förundrad och tänker på vad jag läst. Som roman är det inget att yvas för, men visst kan jag förstå att det är en spännande debut att göra för en blott 20-årig författare på 50-talet.

I dagens ögon innehåller handlingen inget skandalöst. Jag förundras möjligen över att pappan var så ung, blott fyrtio år. Nä, det här hänger inte ihop, det känns som en ungdomlig skiss som i skickligare händer kanske hade kunnat bli en bra roman. Här känner jag inga sympatier för någon. Huvudpersonen växlar ställningstagande hela tiden vilket gör att man inte längre förstår henne.

Underligt nog gör jag en parallell till en annan roman, Illusionisten av John Fowles. Vad är kopplingen mellan böckerna? Troligen är det miljön som får mig att se sambandet. Illusionisten utspelar sig i den grekiska övärlden, i en exklusiv villa vilande på klipporna ovanför kusten. "Bonjour Tristesse" utspelar sig på den franska sydkusten, i en hyrd villa högt ovanför stranden. I båda villorna äter man supéer och samtalar med gäster, men jag fascineras mer av miljön i Illusionisten än här. Illusionisten är en roman som inte går ihop på slutet, men detta är en roman som är skissartad redan från början. Men ett tydligt och passande slut har den i alla fall fått.

Serieroman: "Francis, del 3" av Joanna Hellgren


Nu känns det här som en gammal vän, en sådan som man kan sitta tyst tillsammans med. Historien utvecklas ännu mer, men den är inte avslutad på ett sådant sätt att det inte kan komma en fjärde bok. Om det gör det så vill jag nog läsa den också.

Serieroman: "Francis, del 2" av Joanna Hellgren


Ytterligare ett kapitel i sagan om Francis. Den här delen utspelar sig kronologiskt före den första delen. Nu har jag vant mig vid stilen, läsningen känns bekant och angenäm. Blir nyfiken på om den tredje delen lyckas foga samma delarna snyggt.