11 januari 2012

Sakprosa: "Det inre ögat" av Oliver Sacks

Även om många av Sacks böcker låtit tala om sig tidigare, t.ex. Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, är detta första gången jag läser en av hans böcker. Det finns ett väldigt specifikt skäl till att jag valde att läsa just denna boken: ett kapitel handlar nämligen om ansiktsblindhet, eller prosopagnosi som det heter med ett fackuttryck. Tydligen är Sachs själv ansiktsblind och eftersom jag lider av samma problem tyckte jag det kunde vara intressant att få lära mig lite mer. Ett exempel på vad jag lärde mig var att den som lider av prosopagnosi ofta också har dålig rumsuppfattning. Det känner jag inte igen hos mig själv.
Det här är en väldigt anekdotisk bok. Varje kapitel beskriver en individs upplevelser, varav två av kapitlen handlar om Oliver Sacks själv, och den röda tråden den här gången är att alla har något med syn och varseblivning att göra. Det är intressant och delvis lärorikt, men det känns inte så väldigt angeläget. Inte ens avsnittet om prosopagnosi engagerade mig särskilt mycket. Kul och småtrevligt, ja visst. 
Jag har aldrig läst Freud, men jag föreställer mig att hans fallbeskrivningar påminner om dessa. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar