Film: "Play" av Ruben Östlund

"Play" är en högst originell film: det visste jag redan innan jag gick till biografen för att se den. Östlund väljer bildvinkar som ingen annan. Rätt stora delar av filmen sker utanför bild eller ibland i bild fast liksom skymt bakom glas, speglingar och andra personer. Det har jag sett förut i Rubens filmer. Överraskande var att den var filmad med så kraftigt teleobjektiv, som gjorde allt platt som en målning. Rulltrappor såg ut att gå lodrätt upp, rullskidorna på en passerande motionär såg ut att vara högst 30 cm långa och tegelhus såg ut att vara tunna papperskulisser...
Trots detta så stod gruppdynamiken hela tiden i centrum och hade ett järngrepp på mig som åskådare. I tidningarna har jag läst en hel del olika teorier om vad de återkommande scenerna med en herrelös vagga på ett tåg kan betyda. För mig var glasklart: det var inlagt så att vi i publiken skulle kunna få andas ut då och då, att slippa ifrån den tryckande stämningen bland pojkarna.
Det här är en film som verkligen väcker tankar och som vågar låta problem vara komplexa. När alla kommer ut från en föreställning och vet exakt vad man borde göra så tycker jag snarast att filmen manipulerat en att komma till en viss slutsats. Det är precis så propaganda fungerar, och film är ett utmärkt medium för propaganda. "Play" levererar inga tydliga svar, leder oss inte på en snitslad bana fram till rätt slutsats. Vi får kort sagt tänka själva, och jag tackar Ruben för en riktigt sevärd – och tänkvärd – film!