Opera: "Lohengrin" på Kungliga Operan

Om man som operavän måste välja mellan Wagner och Verdi (och det måste man!), så väljer jag Verdi. Men Wagner har onekligen sina sidor han också. Som vanligt kan inte opera förstås med intellektet, det måste förstås med känslorna. Hur kan man annars stå ut med dessa intriger med brist på realism och reson? 
Wagner tar god tid på sig. För mig är det som en ljudmatta som bryter ner allt motstånd, efter några timmar är man förlorad i hans värld och köper allt. Jag kan visserligen ibland sakna de lyriska partierna från Verdi, men effektiviteten i Wagners metod är imponerande.
Naiv som jag är blev jag faktiskt lite överraskad över inledningen i tredje akten, bröllopsscenen. Musiken är så välkänd, men det är alltså härifrån den kommer! Det blir nästan lite komiskt att höra musiken i detta sammanhang, så förknippad har den för mig blivit med amerikanska bröllopsscener i filmer (och kanske ett och annat svenskt bröllop också för den delen).
Uppsättningen har blivit omtalad eftersom den saknar en vit svan i rekvisitan. Jag tycker inte den behövs, det kunde blivit lite för mycket med en stor vit svan på scen. Det är ändå musiken som kör över publiken.