Är det här Michel Houellebecqs bästa bok kanske? Jag tror det. Den är nog lite mer lättillgänglig än hans tidigare verk, utan att han kompromissat allt för mycket med sin cynism. Den finns fortfarande där och kryddar texten och kan nog skrämma vissa, men jag tycker den andas liv i perspektivet. Han konstaterar, delvis i opposition med sin roman om sexturism ("Plattform"), att numera är döden en mer lukrativ verksamhet än sex (med anledning av en självmordsklinik som ligger bredvid en bordell i Zürich).
När jag läser den här boken vill jag läsa episoder högt för andra runt omkring mig. "Lyssna!", tänker jag, men jag tiger still. Skulle man citera vad han skriver är jag rätt säker på att man skulle få konstiga blickar tillbaka. Men jag tar risken och exemplifierar vad jag menar genom att citera ett litet stycke. Just innan så har huvudpersonen Jed beskrivit om sin krånglande varmvattenberedare och sina svårigheter att hitta någon som kan reparera den åt honom. Till sist har han hittat en rörmokare som undersöker den och berättar att den knappast går att laga annat än temporärt:
Jed suckade och bekände att det var ungefär vad han hade förväntat sig. Han mindes tydligt den där dagen för nio år sedan då han bestämde sig för att köpa lägenheten, han kunde se framför sig hur den rundlagde mäklaren förnöjt lovordade det fantastiska ljuset utan att dölja att lägenheten behövde "fräschas upp" lite. Då hade han tänkt att han själv borde ha blivit mäklare, eller gynekolog.
Det är just den där sista slängen, det nonchalanta "..., eller gynekolog" som är så genialt. Han slänger in en association som leder helt fel och som just därför blir så komisk, så cynisk.
Ett annat spektakulärt grepp i romanen är att en av huvudpersonerna är Houellebecq själv. Han kan driva med bilden av sig själv och är skoningslös även här: det här är inte en författare som passar på att försköna bilden av sig själv när han får chansen.
Som det ofta kan bli när man läser böcker nära inpå varandra ser man tydliga kopplingar mellan dem. Den här boken är starkt kopplad till Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Om hennes bok är argumenterade kring det vansinniga i vårt samhälles organisation och drivkrafter kan detta sägas vara ett exempel på hennes tes. Hon vill övertyga oss om att vi måste ändra samhället och oss själva, han accepterar allt som sakernas tillstånd och spekulerar möjligen i hur man kan dra nytta av det. Men hur allvarligt menad är Houellebecqs cynism? Hur långt ifrån varandra står Nina Björk och Michel Houellebecq egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar