Roman: "Mina onda tankar" av Nina Bouraoui

"Mina onda tankar" är den andra romanen jag läser av Nina Bouraoui. Jag påbörjade den under min litteraturvecka i Wien men avslutade den sedan jag kommit hem. Av någon anledning förknippar jag den med Magnus Härenstams attachéväska i "Fem myror är fler än fyra elefanter": så fort man öppnar boken (väskan) hör man en kakafoni av olika tankar (djurljud). Det tystnar först när man stänger boken (väskan) igen. Så fort man öppnar romen på nytt kastas man direkt in i ljudströmmen.
Romanen är en enda lång monolog som huvudpersonen har med sin terapeut. Hon berättar om allt: sin barndom, sina kärleksaffärer, sina vänner och sin familj. Det är inte någon kronologisk ordning på alla tankar hon ger uttryck för, hon säger precis vad som faller henne in, i en fri association från vad hon sade nyss. Det finns ingen ramberättelse och ingen handling, inga styckesindelningar och absolut inga kapitel. Är det vad hon säger under ett enda tillfälle hos terapeuten, eller är det ett ihopkok av flera tillfällen? Jag vet inte.
Det är rätt spännande att ta del av hennes berättelse om sitt liv, och man får lätt intrycket – rätt eller fel – att det ligger rätt nära författarens egna liv. Detta eftersom flera biografiska detaljer stämmer, till exempel har både huvudpersonen i boken och författaren en fransk mor och en algerisk far och båda är (relativt) berömda författare Men jag tycker inte det är så intressant att spekulera i hur självbiografisk boken egentligen är.
Hade detta varit mitt första möte med Bouraoui hade jag kanske inte vågat mig på fler böcker, eftersom denna var så intensiv och krävde rätt mycket energi för att följa med i. Men nu har jag läst "Kärlekens geografi" också och vet att hon behärskar också andra stilar. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa fler av hennes böcker.