29 januari 2012

Film: "Apflickorna" av Lisa Aschan

Lisa Aschans film "Apflickorna" vann nyss en Guldbagge för Årets bästa film. Den har funnits med länge i mitt medvetande som en film man borde se. I fredags fick vi plötsligt barnvakt och en gyllene möjlighet att se en film på bio. Vi valde att se "Apflickorna" på Victoria och hade ganska höga förväntningar tror jag.
Tyvärr blev vi lite besvikna av filmen, jag i mindre grad än mitt sällskap. Hon tyckte den var långsam, men det störde inte mig. Däremot tycker jag den lovade något som den inte lyckades hålla.
Om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten, brukar man säga om Tjechov och hans dramatik. Den här filmen bryter helt mot det, och det känns i kroppen. Jag hade väntat mig något mer, jag hade velat höra skottet brinna av i filmen.
Det ska dock sägas att det var ett fint hantverk: bra skådespelare, fint filmat och bra ljud. Men att filmen fick en Guldbagge också för årets bästa manus kan jag inte riktigt förstå. Antagligen inte Tjechov heller.

23 januari 2012

Pjäs: "Den halvfärdiga himlen"

Mina snälla vänner gav mig biljetter till en pjäs i födelsedagspresent: "Den halvfärdiga himlen" på Stadsteaterns Lilla scen, i samarbete med Strindbergs Intima Teater.
Pjäsen bygger på texter av Tomas Tranströmer, texter som inte alls var avsedda att bli en pjäs utan som istället samlats upp från dikter, brev och böcker. Det är naturligtvis svårt att få lösryckta citat att bli en sammanhängande enhet. Kanske är det för mycket begärt? De enskilda citaten glimrar i alla fall och stundtals låter det som en normal pjäs, där personerna håller individuella monologer och pratar förbi varandra. Man kan fråga sig varför man väljer att iscensätta texterna på det här sättet, istället för den lösning som texterna verkligen inbjuder till: diktuppläsning. Men kan man sin Tranströmer utan och innan så är det säkert kul att dechiffrera varifrån alla citaten kommer och att se fragment från helt olika håll mötas, "likt böcker i bokhyllan som sorterats bredvid varandra enligt en gåtfull ordning".

21 januari 2012

Serie: "Ja till Liv!" av Liv Strömquist

"Ja till Liv!" har undertiteln "Liv Strömquists ABC", och det är just en ABC-bok det handlar om. Ämnet är feminism, de usla borgarna (särskilt moderaterna) och klassamhället. Allt berättas med stor inlevelse och stora gester. Ingen missar poängerna här, men jag tycker att Liv har en intressant berättarröst som driver de små historierna (eller ska man säga debattinläggen?) framåt. Hon stannar upp och talar direkt till läsaren, markera sina källor med små fotnoter och lyckas göra så att allt blir så mycket intressantare än vad en samling serier borde vara. Det är hennes röst och energi som gör att berättelserna inte stannar vid att bli ironiska kommentarer utan istället blir politiska inlägg.
Jag kommer alltid att se på kulturtanter, Tage-talibaner och Barbapappa-böckerna med andra ögon efter den här upplevelsen!

18 januari 2012

Film: "Play" av Ruben Östlund

"Play" är en högst originell film: det visste jag redan innan jag gick till biografen för att se den. Östlund väljer bildvinkar som ingen annan. Rätt stora delar av filmen sker utanför bild eller ibland i bild fast liksom skymt bakom glas, speglingar och andra personer. Det har jag sett förut i Rubens filmer. Överraskande var att den var filmad med så kraftigt teleobjektiv, som gjorde allt platt som en målning. Rulltrappor såg ut att gå lodrätt upp, rullskidorna på en passerande motionär såg ut att vara högst 30 cm långa och tegelhus såg ut att vara tunna papperskulisser...
Trots detta så stod gruppdynamiken hela tiden i centrum och hade ett järngrepp på mig som åskådare. I tidningarna har jag läst en hel del olika teorier om vad de återkommande scenerna med en herrelös vagga på ett tåg kan betyda. För mig var glasklart: det var inlagt så att vi i publiken skulle kunna få andas ut då och då, att slippa ifrån den tryckande stämningen bland pojkarna.
Det här är en film som verkligen väcker tankar och som vågar låta problem vara komplexa. När alla kommer ut från en föreställning och vet exakt vad man borde göra så tycker jag snarast att filmen manipulerat en att komma till en viss slutsats. Det är precis så propaganda fungerar, och film är ett utmärkt medium för propaganda. "Play" levererar inga tydliga svar, leder oss inte på en snitslad bana fram till rätt slutsats. Vi får kort sagt tänka själva, och jag tackar Ruben för en riktigt sevärd – och tänkvärd – film!

11 januari 2012

Sakprosa: "Det inre ögat" av Oliver Sacks

Även om många av Sacks böcker låtit tala om sig tidigare, t.ex. Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, är detta första gången jag läser en av hans böcker. Det finns ett väldigt specifikt skäl till att jag valde att läsa just denna boken: ett kapitel handlar nämligen om ansiktsblindhet, eller prosopagnosi som det heter med ett fackuttryck. Tydligen är Sachs själv ansiktsblind och eftersom jag lider av samma problem tyckte jag det kunde vara intressant att få lära mig lite mer. Ett exempel på vad jag lärde mig var att den som lider av prosopagnosi ofta också har dålig rumsuppfattning. Det känner jag inte igen hos mig själv.
Det här är en väldigt anekdotisk bok. Varje kapitel beskriver en individs upplevelser, varav två av kapitlen handlar om Oliver Sacks själv, och den röda tråden den här gången är att alla har något med syn och varseblivning att göra. Det är intressant och delvis lärorikt, men det känns inte så väldigt angeläget. Inte ens avsnittet om prosopagnosi engagerade mig särskilt mycket. Kul och småtrevligt, ja visst. 
Jag har aldrig läst Freud, men jag föreställer mig att hans fallbeskrivningar påminner om dessa.