Roman: "Mina onda tankar" av Nina Bouraoui

"Mina onda tankar" är den andra romanen jag läser av Nina Bouraoui. Jag påbörjade den under min litteraturvecka i Wien men avslutade den sedan jag kommit hem. Av någon anledning förknippar jag den med Magnus Härenstams attachéväska i "Fem myror är fler än fyra elefanter": så fort man öppnar boken (väskan) hör man en kakafoni av olika tankar (djurljud). Det tystnar först när man stänger boken (väskan) igen. Så fort man öppnar romen på nytt kastas man direkt in i ljudströmmen.
Romanen är en enda lång monolog som huvudpersonen har med sin terapeut. Hon berättar om allt: sin barndom, sina kärleksaffärer, sina vänner och sin familj. Det är inte någon kronologisk ordning på alla tankar hon ger uttryck för, hon säger precis vad som faller henne in, i en fri association från vad hon sade nyss. Det finns ingen ramberättelse och ingen handling, inga styckesindelningar och absolut inga kapitel. Är det vad hon säger under ett enda tillfälle hos terapeuten, eller är det ett ihopkok av flera tillfällen? Jag vet inte.
Det är rätt spännande att ta del av hennes berättelse om sitt liv, och man får lätt intrycket – rätt eller fel – att det ligger rätt nära författarens egna liv. Detta eftersom flera biografiska detaljer stämmer, till exempel har både huvudpersonen i boken och författaren en fransk mor och en algerisk far och båda är (relativt) berömda författare Men jag tycker inte det är så intressant att spekulera i hur självbiografisk boken egentligen är.
Hade detta varit mitt första möte med Bouraoui hade jag kanske inte vågat mig på fler böcker, eftersom denna var så intensiv och krävde rätt mycket energi för att följa med i. Men nu har jag läst "Kärlekens geografi" också och vet att hon behärskar också andra stilar. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa fler av hennes böcker.

Roman: "Spådom" av Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms författarskap har gått mig helt förbi, men när jag läste recensionerna av "Spådom" blev jag nyfiken. Det är en väldigt personlig stil som boken är skriven i och jag kommer att minnas den som väldigt speciell. Sällan har jag läst en bok som gör mig så osäker: vad är det som händer, egentligen? Vad betyder det? Hur ska det tolkas? Huvudpersonerna i de tre delarna boken består av är själva upptagna med just det: att tolka omvärlden, närmast besatt eller maniskt. Kan den här lappen vara skriven av samma person som skrev den andra lappen? Vad var det egentligen personen sade? Vem är det som står på andra sidan fönstret? Inte ens de individuella meningarna ger något tydligt intryck: "Han hade glasögon, men det hade han inte". Även dialogerna är diffusa och oklara, med missförstånd och omtagningar. Ofta tar det ordentligt med plats, utan att de är viktiga: eller?
Norén använder ibland samma teknik i sina pjäser, där rollpersonerna säger fel eller missuppfattar vad någon annan sagt. Där uppfattar jag det mer naturalistiskt, som ett försök att komma verkligheten närmare. Om två personer samtalar under en timme eller två är det ju oundvikligt att de någon eller några gånger missuppfattar varandra, det är helt naturligt. Men i "Spådom" känns det som om författaren fokuserar på misstagen, missförstånden och tvetydigheterna. Det gör det lite ansträngande att läsa boken jämfört med en bok med en allvetande berättare som lägger ut texten.
Ska jag ta mig an de tidigare romanerna också? Kanske. Först måste jag hämta andan lite från den här.

Roman: "Känslan av ett slut" av Julian Barnes

Spelar det någon roll vilka val vi gör i livet? Vad kan man veta om sitt eget och andras liv? Detta är några av de frågor som jag uppfattar att den här romanen handlar om. Det är en bok som utspelar sig i två olika perioder i en mans liv. Först om en förälskelse i ungdomen, sedan den äldre mannan som blickar tillbaka på den episoden från ålderns horisont. Anledningen till att han reflekterar över ungdomsförälskelsen är ett brev han fått som får honom att se på det förflutna i nytt ljus.
I recensionen i DN menade de att man vill läsa om romanen från början när man precis läst klart den, och jag fick verkligen den impulsen. Visst ska jag läsa om den! Inte bara för att se hur den ter sig när jag har facit på hand, utan också för att det är en roman som verkligen är full av liv. Lägger man fingret på bokomslaget känner man pulsen slå, livskraftigt, där inne...

Roman: "Stål" av Silvia Avallone

Från Italien kommer denna hårda skildring av livet i en gammal industriort på dekis. Stålverket som förr gav så många jobb till trakten har nu till större delen flyttat utomlands, där billigare arbetskraft finns lätt tillgänglig. Kvar är minnena från glanstiden – men några jobbar fortfarande kvar i den tuffa arbetsmiljön. Vi skulle nog kalla bostadsområdet för "miljonprogram", men det tycks långt tuffare än i våra svenska förorter. Ungdomarna knarkar, det finns inget att göra och småflickorna drömmer om en framtid som lättklädda dansare i Berlusconis tevekanaler. Huvudpersoner är två flickor i nedre tonåren, och runt dem finns deras familjer med kämpande mödrar, fäder som inte lyfter ett finger hemma annat än för att med våld visa vem som bestämmer, och bröder och grannar som spelar olika roller i detta sociologiska drama. Det är lättläst, lite spännande och engagerat: en järnhård roman, men som hade kunnat bita ännu hårdare.

Roman: "När skruven dras åt" av Henry James

En hundra år gammal spökhistoria, kan den vara läskig att läsa år 2012? Enligt många är detta en skickligt skriven bok som är ruskigt effektiv i att förmedla spänning. Jag var nyfiken på om det kunde hålla, och läste den i Wien. Det är en tämligen klassisk spökhistoria, som eftersom den involverar barn blir ruskigare. Det hävdas iallafall i boken att det blir läskigare eftersom fler barn medverkar, och ser man på skräckfilmer som producerats de senaste 20 åren så tycks de också vara inne på den linjen: barn som ser spöken är läskigare än vuxna som ser spöken. En film som utnyttjar detta är Sjätte sinnet. Men stämmer hypotesen? Ja, jag tror det. En vuxen som ser spöken kan man lätt avfärda som tokig, ett barn är aldrig tokigt på det sättet, så om barn ser spöken är det på riktigt. Men vad är man mest rädd för, spöket eller det speciella barnet?
Jag fick verkligen kalla kårar på slutet, men jag är lite osäker på om det var för att jag så gärna ville det eller om det var genuin skräck. Låt oss anta det senare. Men jag fick ingen mersmak för skräckhistorier från förra sekelskiftet, det får bli ett pittoreskt inslag i min läslista.

Roman: "Wittgensteins brorson" av Thomas Bernard

Detta är en bok om vänskap. Bernhard var vän med den berömde filosofen Ludwig Wittgensteins brorson, som hette Paul. Av en slump är de båda samtidigt på Steinhofgründe-sjukhuset i Wien, Bernhard som vårdas i sviterna av en allvarlig lungsjukdom, Paul som vårdas på en psykiatrisk paviljong för sin återkommande manodepressivitet. Bernhard skriver om Pauls liv, om hur hans vänskap med Paul fördjupades där på sjukhuset (trots att de knappt träffades alls), och hur han skämdes för att han skämdes för Paul, som mot slutet av sitt liv var endast en skugga av sitt forna jag. Bernhard kom aldrig till vännens begravning, och har aldrig sökt upp hans grav, men denna bok är en värdig hyllning till en säregen Wienpersonlighet. Bernhards utfall mot allt och alla känns samtidigt genuint menat och i det närmaste komiskt, likt en cyniker som älskar att hata livet. Jag vill läsa mer Bernhard!

Opera: "Lohengrin" på Kungliga Operan

Om man som operavän måste välja mellan Wagner och Verdi (och det måste man!), så väljer jag Verdi. Men Wagner har onekligen sina sidor han också. Som vanligt kan inte opera förstås med intellektet, det måste förstås med känslorna. Hur kan man annars stå ut med dessa intriger med brist på realism och reson? 
Wagner tar god tid på sig. För mig är det som en ljudmatta som bryter ner allt motstånd, efter några timmar är man förlorad i hans värld och köper allt. Jag kan visserligen ibland sakna de lyriska partierna från Verdi, men effektiviteten i Wagners metod är imponerande.
Naiv som jag är blev jag faktiskt lite överraskad över inledningen i tredje akten, bröllopsscenen. Musiken är så välkänd, men det är alltså härifrån den kommer! Det blir nästan lite komiskt att höra musiken i detta sammanhang, så förknippad har den för mig blivit med amerikanska bröllopsscener i filmer (och kanske ett och annat svenskt bröllop också för den delen).
Uppsättningen har blivit omtalad eftersom den saknar en vit svan i rekvisitan. Jag tycker inte den behövs, det kunde blivit lite för mycket med en stor vit svan på scen. Det är ändå musiken som kör över publiken.

Roman: "Välkommen till den här världen" av Amanda Svensson

Det här är en av de böcker jag köpte på årets bokrea och nu har jag fått tillfälle att läsa ut den. Den fick fina recensioner i höstas och jag hade ganska höga förväntningar på den.
Det handlar om Simon, Claus och Greta, tre unga personer i Köpenhamn (och delvis Malmö). De känns väldigt unga, det handlar om tidiga förälskelser, att bli sedd för den man är, att hänga med i det senaste och att våga stå för något. Den klarar av att berätta allt detta, men jag känner mig lite besviken när jag är klar. Jaha, ännu en "ungdomlig roman", med precis det innehåll man förväntar sig av ett sådant ämne. Lite för konventionell för att jag ska höja på ögonbrynen. Men Amanda lär vara född 1987 så hon har gått om tid på sig att producera fler böcker, jag kan tänka mig att återvända till hennes författarskap längre fram.

Konsert: Matteuspassionen av Johann Sebastian Bach

Varje år sedan 1923 har man i Engelbrektskyrkan satt upp Johann Sebastian Bachs Matteuspassionen vid påsk. I år lyssnade jag på konserten på långfredagen. Matteuspassionen sjungs översatt till svenska, vilket var helt enligt Bachs intentioner (man ska kunna förstå vad som sjungs). Visst var väl översättningen lite daterad, det märkte jag när jag följde med i texten i programmet, men texten ska ju gå att sjunga också.
Det är ett mäktigt verk, som jag lyssnat på i minst två inspelningar tidigare, men då har jag aldrig lyssnat på hela stycket i en följd (eller som här, med 20 minuters paus ungefär mitt i de tre timmarna med musik). Det är svårt att ta sig tid till att sitta ner och lyssna på musik i tre timmar hemma i lägenheten, för mig var det här ett fint tillfälle att för höra allt vid ett tillfälle.
Under dessa tre timmar hade vi väldigt lite att titta på. Publiken sitter och tittar framåt i kyrkan, mot Kristus på korset om man så vill, eller i nacken på de som sitter på bänkarna framför. Alla tre körerna, musikerna och solisterna står och sitter bakom publiken på balkongen, och det är lite synd för det brukar vara roligt att titta på dem. Jag är mindre förtjust i de evangeliska partierna, där en röst mer eller mindre ordagrant redogör för vad det står i Matteusevangeliet. Det är en röst som för handlingen framåt, men det är recitativen, och ännu mer koralerna, körerna och arierna jag vill höra. Personligen uppskattade jag kvällens sopran väldig mycket (Elin Rombo).
Det vore fint att få komma tillbaka och lyssna fler gånger!

Film: Avalon

Avalon är film med Johannes Brost i huvudrollen, vilket känns ganska otippat 2012 (eller om filmen kom 2011 kanske). Men han känns helt rätt för rollen, jag har faktiskt lite svårt att skilja mellan rollpersonen och Johannes själv: spelar han sig själv, så som vi uppfattar honom?
Filmen tar en rätt snabb vändning i samband med att Janne (Johannes Brost) genom en olyckshändelse råkar döda en person. Självklart måste den döda kroppen röjas ur vägen, ingen får veta vad som hänt. Men trots denna vändning så förvandlas inte filmen till en vanlig thriller eller deckare, den behåller sin speciella karaktär från början till slut vilket jag uppskattar. Kanske behövdes det en hemsk händelse som skaver lite för att filmen ska hålla? Men höll till slutet gjorde den. Rekommenderas.

Sakprosa: Proust-Benjamin. Om fotografin, av Sara Danius

På bokrean hittade jag en liten essä av Sara Danius. Boken var iögonfallande rosa och väldigt liten och tunn. Men ämnet träffade mitt i prick: kombinera Marcel Proust med Walter Benjamin och fotografi och jag börjar läsa.
Det här är en tunn volym, sa jag det? Den vill peka på att Walter Benjamins teorier om fotografin är start påverkad av passager i Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Sara Danius visar övertygande att Marcel Proust kan sägas vara en tidig fototeoretiker och att teorin presenteras direkt i romanen.
Jag låter mig övertygas och blir sugen på att läsa om På spaning efter den tid som flytt. (En annan dag). Eller kanske borde man ge sig på Benjamins Konstverket i reproduktionsåldern, eller hans Paris, 1800-talet huvudstad. Passagearbetet?

Inköp på bokrean 2012

I år var jag på Söderbokhandeln och fyndade redan första dagen. De kör med en schysst och rak 40% rabatt på hela sortimentet. Det ville jag gynna, så jag valde att köpa mina böcker där.
Resultatet blev de här inköpen:

Bergtagen - Thomas Mann.
Välkommen till den här världen - Amanda Svensson.
Mina onda tankar - Nina Bouraoui.
När skruven dras åt - Henry James.
Proust-Benjamin. Om fotografin - Sara Danius.

Bergtagen har jag läst tidigare, men nu ser jag fram emot att läsa om den i nyöversättning.

Roman: "Yacoubians hus" av Alaa Al-Aswany

Med tanke på vad som skett och sker i den arabiska delen av världen tyckte jag det var ett bra tillfälle att läsa en bok av en egyptisk författare. "Yacoubians hus" är en lättläst bok som ger vissa inblickar i det egyptiska samhällslivet: antagligen lika giltigt efter Mubarak som före, även om vi kan hoppas på motsatsen. Vi får se ett korrupt samhälle där många hukar under trakasserier av olika slag. Själva idén som boken bygger på är att ett hus får representera hela Egypten. Vi möter en samling människor som alla har en tydlig koppling till huset och berättaren växlar ofta perspektiv mellan dem, dock utan att vi får se samma skeende ur två vinklar.
Tyvärr tyckte jag att det var lite enkelt att genomskåda vart författaren ville komma. Ett kapitel kan t.ex. börja med att berätta att två personer var väldigt lyckliga, kanske hade aldrig varit lyckligare?, när den ena personen födelsedag närmade sig. Sedan utvecklar författaren händelserna som ledde fram till deras lycka och – surprise! – hur allt ändrade sig radikalt på just födelsedagen.
Författaren gjorde det väl enkelt för sig också på andra sätt. Det är inte svårt för läsaren att förstå att en ung vacker kvinna finner en gammal man hon är anställd av oattraktiv eller rent av frånstötande. Men om hon sedan ska svänga om totalt och plötsligt tycka att han är en väldigt härlig man, som hon vill gifta sig med, på grund av att han blev stupfull och kräktes, då krävs det att författaren kan motivera det trovärdigt. Det görs dock inte här. I den här boken förändras människor i ett ögonblick, som av ett penndrag, för att det passar intrigen bättre...

Sakprosa: "Johann Sebastian Bach. The Learned Musician" av Christoph Wolff

Just nu har jag snöat in på Bach. Kanske beror det på att jag blivit gammal (över 40) och därför känner att jag inte längre klarar av att hänga med i den snabbt föränderliga populärmusiken ("dunka-dunka"). Eller också beror det bara på att jag vill lära mig mer om denna mästare.
Det här är en biografi som är väldigt utförlig och noga, utan att den druknar i detaljerna. (Jag förstår att det skrivs avhandlingar om huruvida det är Bach själv som hållit i pennan när en viss version av ett verks skrivits, eller om det var hans fru eller någon elev, osv). Kanske var det ändå lite för mycket detaljer för mig, kanske behövde man lite större entusiasm inför ämnet än jag hade när jag började. Till exempel hade jag kunna avstå texterna om vilka som var samtida med Bach på universitetet i Leipzig, eller vem som var gudfar till vilket barn, eller exakt hur många kvadratmeter stor hans tjänstebostad i Leipzig var (74,5 kvadratmeter, vilket var väldigt stort med den tidens mått) och precis vilka av rummen som var uppvärmda.
Men jag har också lärt mig en hel del som jag inte skulle vilja vara utan: från vilken miljö han kom, om hur han var som person och hur verken kommit till. 1700-talet har kommit mig lite närmare.
På ett annat plan är jag väldigt glad över att jag läst ut den här boken. Den har slukat all min lästid under alltför lång tid och nu öppnar sig möjligheten att läsa något annat. Vad står näst på tur? Äntligen kan jag plocka fram en annan bok!

Musikal: "Hair" på Stadsteatern

Foto: Stina Wirsén

"Hair" är naturligtvis en väldigt välkänd musikal och film, fast jag själv inte är bekant med den sedan tidigare. Nog har jag hört några av låtarna, men jag visste inget om handlingen.
Musikal, kan det vara något? Personligen har jag haft svårt för musikaler, det är som en blandning av en konsert och en pjäs, men blandningen gör det sämre, inte bättre. Fick jag välja, så skulle jag nog renodla de flesta musikaler så hårt att det skulle sluta som antingen pjäs eller konsert.
"Hair" ligger ganska nära renodlad konsert, särskilt i andra akten. Det blir aldrig tråkigt när det är en stor ensemble: det finns alltid något att titta på, precis som på opera när det är 30 personer eller fler på scenen samtidigt. Jag förstår inte riktigt handlingen i den här uppsättningen, men gör det så mycket? På Wikipedia kan jag läsa allt jag behöver veta om "Hair", och mer därtill. Som konsert betraktat då? Underhållande, helt klart. Men det var bara ett par tre låtar som jag tyckte var riktigt bra, typiskt nog de låtar jag kände igen sedan tidigare. Kanske hade jag varit ett stort fan av uppsättningen bara jag hade känt till musiken bättre?