Sakprosa: "Lyckliga i alla sina dagar : om pengars och människors värde" av Nina Björk

Björk har stor integritet tycker jag. Hon vågar stå för sina åsikter, i medvind och motvind. Först uppmärksammade jag henne när jag läste "Under det rosa täcket" för många herrans år sedan. Det var en bok som övertygade mig om behovet av feminism. Jag är feminist sedan jag läste den. Den här nya boken övertygar inte lika tydligt mig, men jag skulle ändå skriva under om jag blev tillfrågad, om den skulle skickas till DN Debatt för publicering: jag håller med. Det sätt vi organiserat vårt samhället på är inte hållbart. Kapitalismen har vunnit, och den kommer att tränga sig in ännu längre in i människornas liv som det ser ut just nu. 

Björk har, efter vad jag förstått, hamnat på kant med vissa feminister när hon ifrågasatt hur länge vi har barnen på förskolan, men som jag uppfattar det är det för att hon nu intar två positioner: feminism och anti-kapitalism. Det förekommer en hel del citat från Marx här, men egentligen enbart den Marx som beskrev kapitalismen för oss, inte som den Marx som ska frälsa oss från den. Marx pekade på problemet, han serverade inte någon lösning. När man läser Björk står det klart att det måste komma ett alternativ snart, att kapitalismen knappast kan ta över våra liv mer än så här.

Björk levererar inte några enkla recept eller lösningar, men hon pekar på lite motkrafter och föder några tankar som knappt får tänkas under kapitalismen. Måste allt vara rationellt? Måste vi ständigt tänka på effektiviteten? Vad kan hålla emot kapitalismen? Björk berättar att det var när hon fick barn som hon såg dessa andra värden.

Jag vill gärna följa med Björk på hennes tankebanor i framtiden. Hon är en klart lysande intellektuell i Sverige av idag. Modig är hon också.

Serieroman: "Francis" av Joanna Hellgren

Spontant hade jag nog inte köpt den här serieromanen om jag såg den i en bokhandel, men nu blev jag nyfiken efter att ha läst en mycket positiv recension i DN. Det gällde visserligen den tredje delen i serien, men man måste ju börja från början, eller hur? 

Det är nog teckningarna som inte tilltalar mig direkt. Det är rätt svaga och konturlösa blyertsteckningar, som utstrålar något slags osäkerhet. Men när jag börjar läsa glömmer jag det. Nu är det berättelsen som gäller, och det är en fascinerande historia som berättas. Det är kanske inte så mycket som händer rent objektivt i den första delen, men det känns som om det är på riktigt. 

Nu kommer jag att behöva beställa och läsa del två och tre också, och jag kan inte vänta särskilt länge känner jag.

Roman: "Kaddish på motorcykel" av Leif Zern

En berättelse om en far. En roman om en judisk uppväxt. En bok om Södermalm på mitten av 1900-talet. Allt detta får man i Leif Zerns "Kaddish på motorcykel". Jag tycker det är intressant, delvis eftersom det är lokalhistoria (jag bor på Södermalm), men också för att det talas rätt lite om judiskt liv i Sverige av i dag (eller i går) tycker jag. Nu hinner inte så mycket sägas i den här boken, för den är ganska kort, men jag är inte säker på att en längre bok hade varit att föredra. För mig blev det hur som helst en intressant inblick i en annan persons liv och en påminnelse om hur dynamiskt ett liv kan vara.

Roman: "Älskarinnorna" av Elfriede Jelinek

Med tanke på att jag gillar Thomas Bernard så tänkte jag att det skulle vara intressant att läsa Elfriede Jelinek. Det kanske inte gäller för andra, men jag ser ett slags släktskap mellan dem. De är båda österrikare som skriver i något slags opposition – oklart mot vad kanske, eller också mot allt. De är båda världsberömda författare, kända för att gärna sätta sig på tvären.

Osäker på var jag skulle börja köpte jag Älskarinnorna, en bok i behändigt format (läs: få sidor). Texten saknar stora bokstäver, men är annars ganska konventionell. Innehållet är extremt konventionellt: den beskriver kvinnans underordning i världen, eller mer specifikt i Österrike efter andra världskriget. Här finns ingen plats för något finlir, världen är krass, särskilt för kvinnor. Målet för alla (kvinnor) är att hitta en lämplig karl att gifta sig med, så att man kan lämna arbetslivet och bli en hemmafru. Konkurrensen mellan kvinnorna är stenhård, männen bryr sig mer om mopeder än om bebisar och historien vecklar ut sig utan försköning eller nämnvärda förvecklingar.

Jag tröttnar lite. Även om ämnet är angeläget så fångas jag inte av berättelsen. Det känns som idélitteratur som inte kan läsas på något annat plan, som debattartiklar som reducerats till klatschiga kvällstidningsrubriker eller som en pjäs där skådespelarna visar hur en pjäs går till snarare än spelar pjäsen. Kanske valde jag fel bok att börja med?

Läst: "Why Photographs Work" av George Barr

Det här är en samling bestående av 52 fotografier som George Barr tycker om. Varje fotografi presenteras på samma sätt: en helsida med fotografiet, sedan Georges analys av bilden följt av fotografens kommentar och till sist kommer en kortfattade biografi av fotografen och en upplysning om vilken teknik som använts för att skapa bilden (kameramodell, objektiv, etc). Bland de 52 bilderna finns många bra fotografier, men efter ett tag tycker jag själv att det blir lite tjatigt: George Barr berättar hur viktigt han tycker det är med den djupa skuggan nere i högra hörnet av bilden, som så vackert balanserar ett annat färgfält i den vänstra delen av bilden, osv.
En av förtjänsterna med boken är att det är så vitt skilda typer av fotografier. Nästan alla fotogenrer är representerade, men med viss betoning av "fine art"-foton (tänk svartvita nakenstudier eller abstrakta detaljfoton). Boken har räckt länge, jag har tittat på och läst om 2-3 foton då och då, det här är ingen bok jag rekommenderar för sträckläsning.

Essäer: "Städernas svall" av Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg

Det här är en essäbok, där två herrar (Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg) sitter och diskuterar i offentliga miljöer i fem europeiska städer: Paris, Wien, München, Barcelona och Helsingfors. De diskuterar mest om andra författare och om livet i de besökta städerna kring företrädesvis förra sekelskiftet. Författarnas repliker (eller minimonologer eller miniessäer om så man vill) blandas med citat från böcker som berör det de diskuterar, oftast författarnas egna böcker men ibland också andra författares.

Idén är god och ibland är boken intressant, men det bränner inte riktigt till. Det känns lite som en show-off. Jag kan inte låta bli att tänka mig dem i en teveproduktion, där de sitter på kaféstolar i Wien, säkert i ett smickrande strålkastarljus, och diskuterar vad som står i manus samtidigt som de vill få det att verka spontant. Lite som Heman Lindqvist kanske.

Vissa ämnen de diskuterar intresserar mig mer än andra. I Paris och Wien beskriver man hur livet gestaltade sig i de offentliga rummen förr och vad som är sig likt och vad som är annorlunda. Specifikt knyter man detta till vissa intellektuella vars spår man tycks följa. I München diskuterar man mest Bertil Malmberg, som bodde där, och eftersom jag inte är bekant med Bertil Malmberg blir Münchenavsnittet det minst angelägna för mig. Barcelona-avsnittet handlar om arkitektur och det spanska inbördeskriget, om Katalonien. Helsingfors är ett försök att knyta ihop säcken och handlar mest om Sveaborg och Finlands historia sedan de separerade från Sverige. Hänger ihop gör det kanske inte så övertygande, men kapitlen om Wien och Paris var intressanta. Kanske därför att det är de två städer jag känner bäst själv?

Roman: "Mina onda tankar" av Nina Bouraoui

"Mina onda tankar" är den andra romanen jag läser av Nina Bouraoui. Jag påbörjade den under min litteraturvecka i Wien men avslutade den sedan jag kommit hem. Av någon anledning förknippar jag den med Magnus Härenstams attachéväska i "Fem myror är fler än fyra elefanter": så fort man öppnar boken (väskan) hör man en kakafoni av olika tankar (djurljud). Det tystnar först när man stänger boken (väskan) igen. Så fort man öppnar romen på nytt kastas man direkt in i ljudströmmen.
Romanen är en enda lång monolog som huvudpersonen har med sin terapeut. Hon berättar om allt: sin barndom, sina kärleksaffärer, sina vänner och sin familj. Det är inte någon kronologisk ordning på alla tankar hon ger uttryck för, hon säger precis vad som faller henne in, i en fri association från vad hon sade nyss. Det finns ingen ramberättelse och ingen handling, inga styckesindelningar och absolut inga kapitel. Är det vad hon säger under ett enda tillfälle hos terapeuten, eller är det ett ihopkok av flera tillfällen? Jag vet inte.
Det är rätt spännande att ta del av hennes berättelse om sitt liv, och man får lätt intrycket – rätt eller fel – att det ligger rätt nära författarens egna liv. Detta eftersom flera biografiska detaljer stämmer, till exempel har både huvudpersonen i boken och författaren en fransk mor och en algerisk far och båda är (relativt) berömda författare Men jag tycker inte det är så intressant att spekulera i hur självbiografisk boken egentligen är.
Hade detta varit mitt första möte med Bouraoui hade jag kanske inte vågat mig på fler böcker, eftersom denna var så intensiv och krävde rätt mycket energi för att följa med i. Men nu har jag läst "Kärlekens geografi" också och vet att hon behärskar också andra stilar. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa fler av hennes böcker.

Roman: "Spådom" av Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms författarskap har gått mig helt förbi, men när jag läste recensionerna av "Spådom" blev jag nyfiken. Det är en väldigt personlig stil som boken är skriven i och jag kommer att minnas den som väldigt speciell. Sällan har jag läst en bok som gör mig så osäker: vad är det som händer, egentligen? Vad betyder det? Hur ska det tolkas? Huvudpersonerna i de tre delarna boken består av är själva upptagna med just det: att tolka omvärlden, närmast besatt eller maniskt. Kan den här lappen vara skriven av samma person som skrev den andra lappen? Vad var det egentligen personen sade? Vem är det som står på andra sidan fönstret? Inte ens de individuella meningarna ger något tydligt intryck: "Han hade glasögon, men det hade han inte". Även dialogerna är diffusa och oklara, med missförstånd och omtagningar. Ofta tar det ordentligt med plats, utan att de är viktiga: eller?
Norén använder ibland samma teknik i sina pjäser, där rollpersonerna säger fel eller missuppfattar vad någon annan sagt. Där uppfattar jag det mer naturalistiskt, som ett försök att komma verkligheten närmare. Om två personer samtalar under en timme eller två är det ju oundvikligt att de någon eller några gånger missuppfattar varandra, det är helt naturligt. Men i "Spådom" känns det som om författaren fokuserar på misstagen, missförstånden och tvetydigheterna. Det gör det lite ansträngande att läsa boken jämfört med en bok med en allvetande berättare som lägger ut texten.
Ska jag ta mig an de tidigare romanerna också? Kanske. Först måste jag hämta andan lite från den här.

Roman: "Känslan av ett slut" av Julian Barnes

Spelar det någon roll vilka val vi gör i livet? Vad kan man veta om sitt eget och andras liv? Detta är några av de frågor som jag uppfattar att den här romanen handlar om. Det är en bok som utspelar sig i två olika perioder i en mans liv. Först om en förälskelse i ungdomen, sedan den äldre mannan som blickar tillbaka på den episoden från ålderns horisont. Anledningen till att han reflekterar över ungdomsförälskelsen är ett brev han fått som får honom att se på det förflutna i nytt ljus.
I recensionen i DN menade de att man vill läsa om romanen från början när man precis läst klart den, och jag fick verkligen den impulsen. Visst ska jag läsa om den! Inte bara för att se hur den ter sig när jag har facit på hand, utan också för att det är en roman som verkligen är full av liv. Lägger man fingret på bokomslaget känner man pulsen slå, livskraftigt, där inne...

Roman: "Stål" av Silvia Avallone

Från Italien kommer denna hårda skildring av livet i en gammal industriort på dekis. Stålverket som förr gav så många jobb till trakten har nu till större delen flyttat utomlands, där billigare arbetskraft finns lätt tillgänglig. Kvar är minnena från glanstiden – men några jobbar fortfarande kvar i den tuffa arbetsmiljön. Vi skulle nog kalla bostadsområdet för "miljonprogram", men det tycks långt tuffare än i våra svenska förorter. Ungdomarna knarkar, det finns inget att göra och småflickorna drömmer om en framtid som lättklädda dansare i Berlusconis tevekanaler. Huvudpersoner är två flickor i nedre tonåren, och runt dem finns deras familjer med kämpande mödrar, fäder som inte lyfter ett finger hemma annat än för att med våld visa vem som bestämmer, och bröder och grannar som spelar olika roller i detta sociologiska drama. Det är lättläst, lite spännande och engagerat: en järnhård roman, men som hade kunnat bita ännu hårdare.

Roman: "När skruven dras åt" av Henry James

En hundra år gammal spökhistoria, kan den vara läskig att läsa år 2012? Enligt många är detta en skickligt skriven bok som är ruskigt effektiv i att förmedla spänning. Jag var nyfiken på om det kunde hålla, och läste den i Wien. Det är en tämligen klassisk spökhistoria, som eftersom den involverar barn blir ruskigare. Det hävdas iallafall i boken att det blir läskigare eftersom fler barn medverkar, och ser man på skräckfilmer som producerats de senaste 20 åren så tycks de också vara inne på den linjen: barn som ser spöken är läskigare än vuxna som ser spöken. En film som utnyttjar detta är Sjätte sinnet. Men stämmer hypotesen? Ja, jag tror det. En vuxen som ser spöken kan man lätt avfärda som tokig, ett barn är aldrig tokigt på det sättet, så om barn ser spöken är det på riktigt. Men vad är man mest rädd för, spöket eller det speciella barnet?
Jag fick verkligen kalla kårar på slutet, men jag är lite osäker på om det var för att jag så gärna ville det eller om det var genuin skräck. Låt oss anta det senare. Men jag fick ingen mersmak för skräckhistorier från förra sekelskiftet, det får bli ett pittoreskt inslag i min läslista.

Roman: "Wittgensteins brorson" av Thomas Bernard

Detta är en bok om vänskap. Bernhard var vän med den berömde filosofen Ludwig Wittgensteins brorson, som hette Paul. Av en slump är de båda samtidigt på Steinhofgründe-sjukhuset i Wien, Bernhard som vårdas i sviterna av en allvarlig lungsjukdom, Paul som vårdas på en psykiatrisk paviljong för sin återkommande manodepressivitet. Bernhard skriver om Pauls liv, om hur hans vänskap med Paul fördjupades där på sjukhuset (trots att de knappt träffades alls), och hur han skämdes för att han skämdes för Paul, som mot slutet av sitt liv var endast en skugga av sitt forna jag. Bernhard kom aldrig till vännens begravning, och har aldrig sökt upp hans grav, men denna bok är en värdig hyllning till en säregen Wienpersonlighet. Bernhards utfall mot allt och alla känns samtidigt genuint menat och i det närmaste komiskt, likt en cyniker som älskar att hata livet. Jag vill läsa mer Bernhard!

Roman: "Välkommen till den här världen" av Amanda Svensson

Det här är en av de böcker jag köpte på årets bokrea och nu har jag fått tillfälle att läsa ut den. Den fick fina recensioner i höstas och jag hade ganska höga förväntningar på den.
Det handlar om Simon, Claus och Greta, tre unga personer i Köpenhamn (och delvis Malmö). De känns väldigt unga, det handlar om tidiga förälskelser, att bli sedd för den man är, att hänga med i det senaste och att våga stå för något. Den klarar av att berätta allt detta, men jag känner mig lite besviken när jag är klar. Jaha, ännu en "ungdomlig roman", med precis det innehåll man förväntar sig av ett sådant ämne. Lite för konventionell för att jag ska höja på ögonbrynen. Men Amanda lär vara född 1987 så hon har gått om tid på sig att producera fler böcker, jag kan tänka mig att återvända till hennes författarskap längre fram.

Sakprosa: Proust-Benjamin. Om fotografin, av Sara Danius

På bokrean hittade jag en liten essä av Sara Danius. Boken var iögonfallande rosa och väldigt liten och tunn. Men ämnet träffade mitt i prick: kombinera Marcel Proust med Walter Benjamin och fotografi och jag börjar läsa.
Det här är en tunn volym, sa jag det? Den vill peka på att Walter Benjamins teorier om fotografin är start påverkad av passager i Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Sara Danius visar övertygande att Marcel Proust kan sägas vara en tidig fototeoretiker och att teorin presenteras direkt i romanen.
Jag låter mig övertygas och blir sugen på att läsa om På spaning efter den tid som flytt. (En annan dag). Eller kanske borde man ge sig på Benjamins Konstverket i reproduktionsåldern, eller hans Paris, 1800-talet huvudstad. Passagearbetet?

Roman: "Yacoubians hus" av Alaa Al-Aswany

Med tanke på vad som skett och sker i den arabiska delen av världen tyckte jag det var ett bra tillfälle att läsa en bok av en egyptisk författare. "Yacoubians hus" är en lättläst bok som ger vissa inblickar i det egyptiska samhällslivet: antagligen lika giltigt efter Mubarak som före, även om vi kan hoppas på motsatsen. Vi får se ett korrupt samhälle där många hukar under trakasserier av olika slag. Själva idén som boken bygger på är att ett hus får representera hela Egypten. Vi möter en samling människor som alla har en tydlig koppling till huset och berättaren växlar ofta perspektiv mellan dem, dock utan att vi får se samma skeende ur två vinklar.
Tyvärr tyckte jag att det var lite enkelt att genomskåda vart författaren ville komma. Ett kapitel kan t.ex. börja med att berätta att två personer var väldigt lyckliga, kanske hade aldrig varit lyckligare?, när den ena personen födelsedag närmade sig. Sedan utvecklar författaren händelserna som ledde fram till deras lycka och – surprise! – hur allt ändrade sig radikalt på just födelsedagen.
Författaren gjorde det väl enkelt för sig också på andra sätt. Det är inte svårt för läsaren att förstå att en ung vacker kvinna finner en gammal man hon är anställd av oattraktiv eller rent av frånstötande. Men om hon sedan ska svänga om totalt och plötsligt tycka att han är en väldigt härlig man, som hon vill gifta sig med, på grund av att han blev stupfull och kräktes, då krävs det att författaren kan motivera det trovärdigt. Det görs dock inte här. I den här boken förändras människor i ett ögonblick, som av ett penndrag, för att det passar intrigen bättre...

Romaninköp: "Spådom" av Magnus Dahlström

Sakprosa: "Det inre ögat" av Oliver Sacks

Även om många av Sacks böcker låtit tala om sig tidigare, t.ex. Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, är detta första gången jag läser en av hans böcker. Det finns ett väldigt specifikt skäl till att jag valde att läsa just denna boken: ett kapitel handlar nämligen om ansiktsblindhet, eller prosopagnosi som det heter med ett fackuttryck. Tydligen är Sachs själv ansiktsblind och eftersom jag lider av samma problem tyckte jag det kunde vara intressant att få lära mig lite mer. Ett exempel på vad jag lärde mig var att den som lider av prosopagnosi ofta också har dålig rumsuppfattning. Det känner jag inte igen hos mig själv.
Det här är en väldigt anekdotisk bok. Varje kapitel beskriver en individs upplevelser, varav två av kapitlen handlar om Oliver Sacks själv, och den röda tråden den här gången är att alla har något med syn och varseblivning att göra. Det är intressant och delvis lärorikt, men det känns inte så väldigt angeläget. Inte ens avsnittet om prosopagnosi engagerade mig särskilt mycket. Kul och småtrevligt, ja visst. 
Jag har aldrig läst Freud, men jag föreställer mig att hans fallbeskrivningar påminner om dessa.