Detta är en bok om vänskap. Bernhard var vän med den berömde filosofen Ludwig Wittgensteins brorson, som hette Paul. Av en slump är de båda samtidigt på Steinhofgründe-sjukhuset i Wien, Bernhard som vårdas i sviterna av en allvarlig lungsjukdom, Paul som vårdas på en psykiatrisk paviljong för sin återkommande manodepressivitet. Bernhard skriver om Pauls liv, om hur hans vänskap med Paul fördjupades där på sjukhuset (trots att de knappt träffades alls), och hur han skämdes för att han skämdes för Paul, som mot slutet av sitt liv var endast en skugga av sitt forna jag. Bernhard kom aldrig till vännens begravning, och har aldrig sökt upp hans grav, men denna bok är en värdig hyllning till en säregen Wienpersonlighet. Bernhards utfall mot allt och alla känns samtidigt genuint menat och i det närmaste komiskt, likt en cyniker som älskar att hata livet. Jag vill läsa mer Bernhard!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar