Film: "Amour" av Michael Haneke

Efter Det vita bandet håller jag Haneke som en av de främsta filmskaparna just nu. Således har jag höga förväntningar när jag går på Zita och ser Amour. Jag litar fullkomligt på Haneke och är övertygad om att han kan göra en intressant film av den till synes tråkiga synposisen: en äldre man vårdar sin sjuka hustru i hemmet.

Här känns inte en scen onödig, ljudet är fantastiskt och bilderna är så naturliga de kan bli. Att göra en film som känns som livet är stor konst. Haneke har gjort det igen!

Film: Avalon

Avalon är film med Johannes Brost i huvudrollen, vilket känns ganska otippat 2012 (eller om filmen kom 2011 kanske). Men han känns helt rätt för rollen, jag har faktiskt lite svårt att skilja mellan rollpersonen och Johannes själv: spelar han sig själv, så som vi uppfattar honom?
Filmen tar en rätt snabb vändning i samband med att Janne (Johannes Brost) genom en olyckshändelse råkar döda en person. Självklart måste den döda kroppen röjas ur vägen, ingen får veta vad som hänt. Men trots denna vändning så förvandlas inte filmen till en vanlig thriller eller deckare, den behåller sin speciella karaktär från början till slut vilket jag uppskattar. Kanske behövdes det en hemsk händelse som skaver lite för att filmen ska hålla? Men höll till slutet gjorde den. Rekommenderas.

Film: "Apflickorna" av Lisa Aschan

Lisa Aschans film "Apflickorna" vann nyss en Guldbagge för Årets bästa film. Den har funnits med länge i mitt medvetande som en film man borde se. I fredags fick vi plötsligt barnvakt och en gyllene möjlighet att se en film på bio. Vi valde att se "Apflickorna" på Victoria och hade ganska höga förväntningar tror jag.
Tyvärr blev vi lite besvikna av filmen, jag i mindre grad än mitt sällskap. Hon tyckte den var långsam, men det störde inte mig. Däremot tycker jag den lovade något som den inte lyckades hålla.
Om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten, brukar man säga om Tjechov och hans dramatik. Den här filmen bryter helt mot det, och det känns i kroppen. Jag hade väntat mig något mer, jag hade velat höra skottet brinna av i filmen.
Det ska dock sägas att det var ett fint hantverk: bra skådespelare, fint filmat och bra ljud. Men att filmen fick en Guldbagge också för årets bästa manus kan jag inte riktigt förstå. Antagligen inte Tjechov heller.

Film: "Play" av Ruben Östlund

"Play" är en högst originell film: det visste jag redan innan jag gick till biografen för att se den. Östlund väljer bildvinkar som ingen annan. Rätt stora delar av filmen sker utanför bild eller ibland i bild fast liksom skymt bakom glas, speglingar och andra personer. Det har jag sett förut i Rubens filmer. Överraskande var att den var filmad med så kraftigt teleobjektiv, som gjorde allt platt som en målning. Rulltrappor såg ut att gå lodrätt upp, rullskidorna på en passerande motionär såg ut att vara högst 30 cm långa och tegelhus såg ut att vara tunna papperskulisser...
Trots detta så stod gruppdynamiken hela tiden i centrum och hade ett järngrepp på mig som åskådare. I tidningarna har jag läst en hel del olika teorier om vad de återkommande scenerna med en herrelös vagga på ett tåg kan betyda. För mig var glasklart: det var inlagt så att vi i publiken skulle kunna få andas ut då och då, att slippa ifrån den tryckande stämningen bland pojkarna.
Det här är en film som verkligen väcker tankar och som vågar låta problem vara komplexa. När alla kommer ut från en föreställning och vet exakt vad man borde göra så tycker jag snarast att filmen manipulerat en att komma till en viss slutsats. Det är precis så propaganda fungerar, och film är ett utmärkt medium för propaganda. "Play" levererar inga tydliga svar, leder oss inte på en snitslad bana fram till rätt slutsats. Vi får kort sagt tänka själva, och jag tackar Ruben för en riktigt sevärd – och tänkvärd – film!