Film: "Amour" av Michael Haneke

Efter Det vita bandet håller jag Haneke som en av de främsta filmskaparna just nu. Således har jag höga förväntningar när jag går på Zita och ser Amour. Jag litar fullkomligt på Haneke och är övertygad om att han kan göra en intressant film av den till synes tråkiga synposisen: en äldre man vårdar sin sjuka hustru i hemmet.

Här känns inte en scen onödig, ljudet är fantastiskt och bilderna är så naturliga de kan bli. Att göra en film som känns som livet är stor konst. Haneke har gjort det igen!

Film: "Moonrise Kingdom" av Wes Anderson

"Moonrise Kingdom" är en film av Wes Anderson. Det säger en hel del om vilken typ av film det handlar om, i alla fall om man känner till t.ex. "The Royal Tenenbaums" och "Darjeeling Unlimited". Vi träder alltså in i filmskaparens eget universum där världen är ...annorlunda. I detta fallet är det år 1965 och vi får bekanta oss med Wes Andersons version av scoutvärlden. Två ynglingar rymmer tillsammans ut i vildmarken och eftersöks av de andra scouterna, polisen och flickans familj. Men handlingen är knappast huvudsaken i den här filmen, det är mest en ursäkt för att få visa upp rolig rekvisita, snyggt retro-foto och lagom skruvade karaktärer. Det är också det jag kommer att minnas från filmen, enstaka scener såsom när det unga paret (12 år) ska låta en scoutledare viga dem och de står och tuggar tuggummi allihopa. Eller scenen där tre pojkar (flickans fem-sex-åriga bröder) sitter och spelar spel och knappt lyfter på ögonbrynen när pappan dyker upp endast iklädd stormönstrade byxor, med en flaska whisky i ena handen och en yxa i den andra handen: "Jag ska bara ut och hitta ett träd att fälla".
Lustigt nog kommer jag att koppla ihop den här filmen med Greenaways filmer, kanske främst "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare". På ett plan är filmerna helt olika. Greenaways åttitalsfilm är intellektuell, kylig och allvarlig, den här är barnslig, varm och ironisk. Men båda filmerna är helt ytliga, det finns inget bakom och de är båda helt genom-estetiserade. Dessutom har båda ett ganska udda element genemsamt: pojksopraner. I "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var det Philip Glass som gjorde originalmusiken, här är det mest musik av Benjamin Britten. Kanske är det musiken och några enskilda scener jag kommer att minnas på sikt?

Film: "Take this Waltz" av Sarah Polley

Under sommarsemestern fick vi en möjlighet att gå på bio. Eftersom detta var i Växjö var utbudet (rejält) begränsat, och vi valde "Take this Waltz". Jag hade nog ganska milda förväntningar och får konstatera att det var en rätt nykter inställning. Det är inte en dålig film, det är bara det att den inte lämnar något riktigt intryck. Inget fastnade: intrigen, dialogen, fotot, skådespeleriet och manuset var helt OK, men det känns lite slösaktigt att lägga ner mycket tid och arbete på att skapa den här filmen. Vad vill man säga? Vad vill man att jag ska tycka? Eftersom hantverket är så habilt så skulle man kunnat göra något mer angeläget.
Men visst, kanske passar filmen bättre för någon annan. En kvinna tvekar om hon ska lämna sin nuvarande relation för att satsa på en ny karl. Det finns sådant som talar för och sådant som talar mot, men till slut tar hon steget och vi vet inte om det var rätt eller fel.
Fast en grej gillade jag: festen med öl i en skottkärra full med is, i en trädgård med kulörta lyktor. En sådan fest skulle jag vilja ordna!

Musikal: "Hair" på Stadsteatern

Foto: Stina Wirsén

"Hair" är naturligtvis en väldigt välkänd musikal och film, fast jag själv inte är bekant med den sedan tidigare. Nog har jag hört några av låtarna, men jag visste inget om handlingen.
Musikal, kan det vara något? Personligen har jag haft svårt för musikaler, det är som en blandning av en konsert och en pjäs, men blandningen gör det sämre, inte bättre. Fick jag välja, så skulle jag nog renodla de flesta musikaler så hårt att det skulle sluta som antingen pjäs eller konsert.
"Hair" ligger ganska nära renodlad konsert, särskilt i andra akten. Det blir aldrig tråkigt när det är en stor ensemble: det finns alltid något att titta på, precis som på opera när det är 30 personer eller fler på scenen samtidigt. Jag förstår inte riktigt handlingen i den här uppsättningen, men gör det så mycket? På Wikipedia kan jag läsa allt jag behöver veta om "Hair", och mer därtill. Som konsert betraktat då? Underhållande, helt klart. Men det var bara ett par tre låtar som jag tyckte var riktigt bra, typiskt nog de låtar jag kände igen sedan tidigare. Kanske hade jag varit ett stort fan av uppsättningen bara jag hade känt till musiken bättre?

Film: "Apflickorna" av Lisa Aschan

Lisa Aschans film "Apflickorna" vann nyss en Guldbagge för Årets bästa film. Den har funnits med länge i mitt medvetande som en film man borde se. I fredags fick vi plötsligt barnvakt och en gyllene möjlighet att se en film på bio. Vi valde att se "Apflickorna" på Victoria och hade ganska höga förväntningar tror jag.
Tyvärr blev vi lite besvikna av filmen, jag i mindre grad än mitt sällskap. Hon tyckte den var långsam, men det störde inte mig. Däremot tycker jag den lovade något som den inte lyckades hålla.
Om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten, brukar man säga om Tjechov och hans dramatik. Den här filmen bryter helt mot det, och det känns i kroppen. Jag hade väntat mig något mer, jag hade velat höra skottet brinna av i filmen.
Det ska dock sägas att det var ett fint hantverk: bra skådespelare, fint filmat och bra ljud. Men att filmen fick en Guldbagge också för årets bästa manus kan jag inte riktigt förstå. Antagligen inte Tjechov heller.

Pjäs: "Den halvfärdiga himlen"

Mina snälla vänner gav mig biljetter till en pjäs i födelsedagspresent: "Den halvfärdiga himlen" på Stadsteaterns Lilla scen, i samarbete med Strindbergs Intima Teater.
Pjäsen bygger på texter av Tomas Tranströmer, texter som inte alls var avsedda att bli en pjäs utan som istället samlats upp från dikter, brev och böcker. Det är naturligtvis svårt att få lösryckta citat att bli en sammanhängande enhet. Kanske är det för mycket begärt? De enskilda citaten glimrar i alla fall och stundtals låter det som en normal pjäs, där personerna håller individuella monologer och pratar förbi varandra. Man kan fråga sig varför man väljer att iscensätta texterna på det här sättet, istället för den lösning som texterna verkligen inbjuder till: diktuppläsning. Men kan man sin Tranströmer utan och innan så är det säkert kul att dechiffrera varifrån alla citaten kommer och att se fragment från helt olika håll mötas, "likt böcker i bokhyllan som sorterats bredvid varandra enligt en gåtfull ordning".

Film: "Play" av Ruben Östlund

"Play" är en högst originell film: det visste jag redan innan jag gick till biografen för att se den. Östlund väljer bildvinkar som ingen annan. Rätt stora delar av filmen sker utanför bild eller ibland i bild fast liksom skymt bakom glas, speglingar och andra personer. Det har jag sett förut i Rubens filmer. Överraskande var att den var filmad med så kraftigt teleobjektiv, som gjorde allt platt som en målning. Rulltrappor såg ut att gå lodrätt upp, rullskidorna på en passerande motionär såg ut att vara högst 30 cm långa och tegelhus såg ut att vara tunna papperskulisser...
Trots detta så stod gruppdynamiken hela tiden i centrum och hade ett järngrepp på mig som åskådare. I tidningarna har jag läst en hel del olika teorier om vad de återkommande scenerna med en herrelös vagga på ett tåg kan betyda. För mig var glasklart: det var inlagt så att vi i publiken skulle kunna få andas ut då och då, att slippa ifrån den tryckande stämningen bland pojkarna.
Det här är en film som verkligen väcker tankar och som vågar låta problem vara komplexa. När alla kommer ut från en föreställning och vet exakt vad man borde göra så tycker jag snarast att filmen manipulerat en att komma till en viss slutsats. Det är precis så propaganda fungerar, och film är ett utmärkt medium för propaganda. "Play" levererar inga tydliga svar, leder oss inte på en snitslad bana fram till rätt slutsats. Vi får kort sagt tänka själva, och jag tackar Ruben för en riktigt sevärd – och tänkvärd – film!