Opera: "Trollflöjten" av W. A. Mozart

Jag har sett väldigt lite Mozart på operan! Nu fick jag chansen igen eftersom jag fått två biljetter (och barnpassning) av mina föräldrar i födelsedagspresent nyligen. Jag hann inte riktigt läsa på handlingen inför föreställningen, men jag hann köpa och lyssna lite på en rätt sentida inspelning.

Mozart är inte Verdi. Inte Wagner heller, och det märks. Föreställningen är lättsinnig och skämtsam – ska man skratta? Många skrattar åt relativt billiga poänger, men jag tycker det känns skönt. Hade uppsättningen haft ett större allvar hade jag paradoxalt nog inte kunnat ta den på allvar. Handlingen är alltför absurd och skissartad för att man ska kunna se den som något annat än en bagatell. 

Musiken och sången är njutbar, men det tränger inte in i mig på djupet på samma sätt som Verdis operor kan göra. Mozart antyder smärta, kval och kärlek, men det känns inte riktigt på allvar och det är nog därför musiken och sången inte biter på samma sätt. I t.ex. "Rigoletto" är känslorna starkare och musiken och sången lyckas överföra det till mig.

Daniel Johansson i rollen som Tamino. Foto: Jillian Hiura, Kungliga Operan

Jag är förvånad över hur visuellt övertygande föreställningen är. Opera gör ofta det med mig: jag går hem med starka visuella intryck som sitter kvar länge. Teatern är väldigt torftig i jämförelse med operan. På raden bakom oss satt en lite pojke, kanske sju-åtta år gammal. Han såg ut att vara mäkta imponerad, och när scenen dominerades av ett trettiotal björnar som dansade så kunde han inte sitta ner i fåtöljen länge utan stod framåtlutad för att se bättre. Vilken upplevelse det måste vara för en ung person att ta del av denna "Trollflöjten"!

Huvudrollen sjöngs för övrigt av Daniel Andersson, som lustigt nog var dagbarn hos min mamma när jag var liten.

Opera: "Lohengrin" på Kungliga Operan

Om man som operavän måste välja mellan Wagner och Verdi (och det måste man!), så väljer jag Verdi. Men Wagner har onekligen sina sidor han också. Som vanligt kan inte opera förstås med intellektet, det måste förstås med känslorna. Hur kan man annars stå ut med dessa intriger med brist på realism och reson? 
Wagner tar god tid på sig. För mig är det som en ljudmatta som bryter ner allt motstånd, efter några timmar är man förlorad i hans värld och köper allt. Jag kan visserligen ibland sakna de lyriska partierna från Verdi, men effektiviteten i Wagners metod är imponerande.
Naiv som jag är blev jag faktiskt lite överraskad över inledningen i tredje akten, bröllopsscenen. Musiken är så välkänd, men det är alltså härifrån den kommer! Det blir nästan lite komiskt att höra musiken i detta sammanhang, så förknippad har den för mig blivit med amerikanska bröllopsscener i filmer (och kanske ett och annat svenskt bröllop också för den delen).
Uppsättningen har blivit omtalad eftersom den saknar en vit svan i rekvisitan. Jag tycker inte den behövs, det kunde blivit lite för mycket med en stor vit svan på scen. Det är ändå musiken som kör över publiken.