Roman: "Alltings början" av Karolina Ramqvist

En roman om feminism och underordning, och om att bli vuxen i Stockholm på nittiotalet, kan det vara något? Ja, visst! Jag vågar också påstå att det här är en nyckelroman, med kända personer nödtorftigt maskerade under andra namn. Fast har det hänt på riktigt? Författaren själv pryder omslagsbilden och huvudpersonens liv liknar författarens eget liv väldigt mycket, den offentliga bilden iallafall. Den privata sidan som vi får oss serverade här kan vi naturligtvis inte vet om den matchar Ramqvists liv eller inte. Hon påstår att det finns likheter, men att det är påhittat.

Igenkänningsfaktorn är stor för mig, även om hon främst beskriver Stockholms utevärld innan 1995 när jag flyttade hit. Men jag misstänker att hon tar sig rätt stora friheter med exakt vilket år vad hände. Det känns hur som helst igen: Tranan, Docklands, Saturnus, Hannas och alla de bekanta miljöerna finns med.

Den stora snackisen har blivit relationen med Victor Schantz. Är en sådan relation förenligt med feminism? Skulle den inte vara det? Visst finns det något att gräva i här, kultursidorna har ju uppenbarligen tagit upp tråden. Ramqvist bok handlar i princip helt och hållet om relationen – men det skrivs samtidigt inte ut så mycket om den. Det är ett grepp jag tycker om. Hade hon analyserat vad som pågår dem emellan för mycket hade det känts som en vanlig ängslig relationsroman, nu tycker jag feminismen och miljöskildringarna får större plats och det är just som kontrast till dessa som relationens drama verkar. Ta bort det andra och det är en klassisk skildring av jag-vill-ha-den-jag-inte-kan-få-men-när-han-vill-ha-mig-vill-jag-inte-längre-ha-honom.

Lustigt nog associerade jag direkt romanens titel till Gustav Courberts målning "Världens ursprung", vilket visar sig leda helt rätt: målningen har en central roll i boken.

Sakprosa: "Lyckliga i alla sina dagar : om pengars och människors värde" av Nina Björk

Björk har stor integritet tycker jag. Hon vågar stå för sina åsikter, i medvind och motvind. Först uppmärksammade jag henne när jag läste "Under det rosa täcket" för många herrans år sedan. Det var en bok som övertygade mig om behovet av feminism. Jag är feminist sedan jag läste den. Den här nya boken övertygar inte lika tydligt mig, men jag skulle ändå skriva under om jag blev tillfrågad, om den skulle skickas till DN Debatt för publicering: jag håller med. Det sätt vi organiserat vårt samhället på är inte hållbart. Kapitalismen har vunnit, och den kommer att tränga sig in ännu längre in i människornas liv som det ser ut just nu. 

Björk har, efter vad jag förstått, hamnat på kant med vissa feminister när hon ifrågasatt hur länge vi har barnen på förskolan, men som jag uppfattar det är det för att hon nu intar två positioner: feminism och anti-kapitalism. Det förekommer en hel del citat från Marx här, men egentligen enbart den Marx som beskrev kapitalismen för oss, inte som den Marx som ska frälsa oss från den. Marx pekade på problemet, han serverade inte någon lösning. När man läser Björk står det klart att det måste komma ett alternativ snart, att kapitalismen knappast kan ta över våra liv mer än så här.

Björk levererar inte några enkla recept eller lösningar, men hon pekar på lite motkrafter och föder några tankar som knappt får tänkas under kapitalismen. Måste allt vara rationellt? Måste vi ständigt tänka på effektiviteten? Vad kan hålla emot kapitalismen? Björk berättar att det var när hon fick barn som hon såg dessa andra värden.

Jag vill gärna följa med Björk på hennes tankebanor i framtiden. Hon är en klart lysande intellektuell i Sverige av idag. Modig är hon också.

Serieroman: "Francis" av Joanna Hellgren

Spontant hade jag nog inte köpt den här serieromanen om jag såg den i en bokhandel, men nu blev jag nyfiken efter att ha läst en mycket positiv recension i DN. Det gällde visserligen den tredje delen i serien, men man måste ju börja från början, eller hur? 

Det är nog teckningarna som inte tilltalar mig direkt. Det är rätt svaga och konturlösa blyertsteckningar, som utstrålar något slags osäkerhet. Men när jag börjar läsa glömmer jag det. Nu är det berättelsen som gäller, och det är en fascinerande historia som berättas. Det är kanske inte så mycket som händer rent objektivt i den första delen, men det känns som om det är på riktigt. 

Nu kommer jag att behöva beställa och läsa del två och tre också, och jag kan inte vänta särskilt länge känner jag.

Roman: "Kaddish på motorcykel" av Leif Zern

En berättelse om en far. En roman om en judisk uppväxt. En bok om Södermalm på mitten av 1900-talet. Allt detta får man i Leif Zerns "Kaddish på motorcykel". Jag tycker det är intressant, delvis eftersom det är lokalhistoria (jag bor på Södermalm), men också för att det talas rätt lite om judiskt liv i Sverige av i dag (eller i går) tycker jag. Nu hinner inte så mycket sägas i den här boken, för den är ganska kort, men jag är inte säker på att en längre bok hade varit att föredra. För mig blev det hur som helst en intressant inblick i en annan persons liv och en påminnelse om hur dynamiskt ett liv kan vara.

Opera: "Trollflöjten" av W. A. Mozart

Jag har sett väldigt lite Mozart på operan! Nu fick jag chansen igen eftersom jag fått två biljetter (och barnpassning) av mina föräldrar i födelsedagspresent nyligen. Jag hann inte riktigt läsa på handlingen inför föreställningen, men jag hann köpa och lyssna lite på en rätt sentida inspelning.

Mozart är inte Verdi. Inte Wagner heller, och det märks. Föreställningen är lättsinnig och skämtsam – ska man skratta? Många skrattar åt relativt billiga poänger, men jag tycker det känns skönt. Hade uppsättningen haft ett större allvar hade jag paradoxalt nog inte kunnat ta den på allvar. Handlingen är alltför absurd och skissartad för att man ska kunna se den som något annat än en bagatell. 

Musiken och sången är njutbar, men det tränger inte in i mig på djupet på samma sätt som Verdis operor kan göra. Mozart antyder smärta, kval och kärlek, men det känns inte riktigt på allvar och det är nog därför musiken och sången inte biter på samma sätt. I t.ex. "Rigoletto" är känslorna starkare och musiken och sången lyckas överföra det till mig.

Daniel Johansson i rollen som Tamino. Foto: Jillian Hiura, Kungliga Operan

Jag är förvånad över hur visuellt övertygande föreställningen är. Opera gör ofta det med mig: jag går hem med starka visuella intryck som sitter kvar länge. Teatern är väldigt torftig i jämförelse med operan. På raden bakom oss satt en lite pojke, kanske sju-åtta år gammal. Han såg ut att vara mäkta imponerad, och när scenen dominerades av ett trettiotal björnar som dansade så kunde han inte sitta ner i fåtöljen länge utan stod framåtlutad för att se bättre. Vilken upplevelse det måste vara för en ung person att ta del av denna "Trollflöjten"!

Huvudrollen sjöngs för övrigt av Daniel Andersson, som lustigt nog var dagbarn hos min mamma när jag var liten.

Roman: "Älskarinnorna" av Elfriede Jelinek

Med tanke på att jag gillar Thomas Bernard så tänkte jag att det skulle vara intressant att läsa Elfriede Jelinek. Det kanske inte gäller för andra, men jag ser ett slags släktskap mellan dem. De är båda österrikare som skriver i något slags opposition – oklart mot vad kanske, eller också mot allt. De är båda världsberömda författare, kända för att gärna sätta sig på tvären.

Osäker på var jag skulle börja köpte jag Älskarinnorna, en bok i behändigt format (läs: få sidor). Texten saknar stora bokstäver, men är annars ganska konventionell. Innehållet är extremt konventionellt: den beskriver kvinnans underordning i världen, eller mer specifikt i Österrike efter andra världskriget. Här finns ingen plats för något finlir, världen är krass, särskilt för kvinnor. Målet för alla (kvinnor) är att hitta en lämplig karl att gifta sig med, så att man kan lämna arbetslivet och bli en hemmafru. Konkurrensen mellan kvinnorna är stenhård, männen bryr sig mer om mopeder än om bebisar och historien vecklar ut sig utan försköning eller nämnvärda förvecklingar.

Jag tröttnar lite. Även om ämnet är angeläget så fångas jag inte av berättelsen. Det känns som idélitteratur som inte kan läsas på något annat plan, som debattartiklar som reducerats till klatschiga kvällstidningsrubriker eller som en pjäs där skådespelarna visar hur en pjäs går till snarare än spelar pjäsen. Kanske valde jag fel bok att börja med?

Läst: "Why Photographs Work" av George Barr

Det här är en samling bestående av 52 fotografier som George Barr tycker om. Varje fotografi presenteras på samma sätt: en helsida med fotografiet, sedan Georges analys av bilden följt av fotografens kommentar och till sist kommer en kortfattade biografi av fotografen och en upplysning om vilken teknik som använts för att skapa bilden (kameramodell, objektiv, etc). Bland de 52 bilderna finns många bra fotografier, men efter ett tag tycker jag själv att det blir lite tjatigt: George Barr berättar hur viktigt han tycker det är med den djupa skuggan nere i högra hörnet av bilden, som så vackert balanserar ett annat färgfält i den vänstra delen av bilden, osv.
En av förtjänsterna med boken är att det är så vitt skilda typer av fotografier. Nästan alla fotogenrer är representerade, men med viss betoning av "fine art"-foton (tänk svartvita nakenstudier eller abstrakta detaljfoton). Boken har räckt länge, jag har tittat på och läst om 2-3 foton då och då, det här är ingen bok jag rekommenderar för sträckläsning.

Essäer: "Städernas svall" av Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg

Det här är en essäbok, där två herrar (Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg) sitter och diskuterar i offentliga miljöer i fem europeiska städer: Paris, Wien, München, Barcelona och Helsingfors. De diskuterar mest om andra författare och om livet i de besökta städerna kring företrädesvis förra sekelskiftet. Författarnas repliker (eller minimonologer eller miniessäer om så man vill) blandas med citat från böcker som berör det de diskuterar, oftast författarnas egna böcker men ibland också andra författares.

Idén är god och ibland är boken intressant, men det bränner inte riktigt till. Det känns lite som en show-off. Jag kan inte låta bli att tänka mig dem i en teveproduktion, där de sitter på kaféstolar i Wien, säkert i ett smickrande strålkastarljus, och diskuterar vad som står i manus samtidigt som de vill få det att verka spontant. Lite som Heman Lindqvist kanske.

Vissa ämnen de diskuterar intresserar mig mer än andra. I Paris och Wien beskriver man hur livet gestaltade sig i de offentliga rummen förr och vad som är sig likt och vad som är annorlunda. Specifikt knyter man detta till vissa intellektuella vars spår man tycks följa. I München diskuterar man mest Bertil Malmberg, som bodde där, och eftersom jag inte är bekant med Bertil Malmberg blir Münchenavsnittet det minst angelägna för mig. Barcelona-avsnittet handlar om arkitektur och det spanska inbördeskriget, om Katalonien. Helsingfors är ett försök att knyta ihop säcken och handlar mest om Sveaborg och Finlands historia sedan de separerade från Sverige. Hänger ihop gör det kanske inte så övertygande, men kapitlen om Wien och Paris var intressanta. Kanske därför att det är de två städer jag känner bäst själv?

Fotobok: "People I know" av Inta Ruka

Plötsligt fick jag syn på fotografen Inta Ruka. Jag minns inte var jag först såg en referens till henne, men jag tyckte om bilderna jag såg och beställde den nyutgivna boken "People I know". En fantastisk fotobok! Porträtt av den här formen gillar jag, till skillnad från t.ex. Anton Corbijns bilder som lämnar mig utan något större intryck.

Något jag funderat på när jag tittat på bilderna i den här boken är hur väsentligt det är att det är fattiga och gamla miljöer man skymtar i bakgrunden bakom personerna. Hade bilderna varit lika bra om man såg en Mac eller en Segway i bakgrunden? Om inte, varför då? Det finns säkert ett visst mått av nostalgi som gör att jag uppskattar bilderna. "Så här har det sett ut, tänk vad fattigt folk har eller har haft det". Samma tankar har jag haft när jag tittat på bilder av August Sander, som Inta Ruka känns bildmässigt besläktad med, även om hennes bilder känns spontanare och mer variationsrika.

Jag har inte kommit på Inta Rukas hemlighet bakom fotografierna, men känner att jag är beredd att experimentera för att kunna efterlikna dem.

Film: "Moonrise Kingdom" av Wes Anderson

"Moonrise Kingdom" är en film av Wes Anderson. Det säger en hel del om vilken typ av film det handlar om, i alla fall om man känner till t.ex. "The Royal Tenenbaums" och "Darjeeling Unlimited". Vi träder alltså in i filmskaparens eget universum där världen är ...annorlunda. I detta fallet är det år 1965 och vi får bekanta oss med Wes Andersons version av scoutvärlden. Två ynglingar rymmer tillsammans ut i vildmarken och eftersöks av de andra scouterna, polisen och flickans familj. Men handlingen är knappast huvudsaken i den här filmen, det är mest en ursäkt för att få visa upp rolig rekvisita, snyggt retro-foto och lagom skruvade karaktärer. Det är också det jag kommer att minnas från filmen, enstaka scener såsom när det unga paret (12 år) ska låta en scoutledare viga dem och de står och tuggar tuggummi allihopa. Eller scenen där tre pojkar (flickans fem-sex-åriga bröder) sitter och spelar spel och knappt lyfter på ögonbrynen när pappan dyker upp endast iklädd stormönstrade byxor, med en flaska whisky i ena handen och en yxa i den andra handen: "Jag ska bara ut och hitta ett träd att fälla".
Lustigt nog kommer jag att koppla ihop den här filmen med Greenaways filmer, kanske främst "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare". På ett plan är filmerna helt olika. Greenaways åttitalsfilm är intellektuell, kylig och allvarlig, den här är barnslig, varm och ironisk. Men båda filmerna är helt ytliga, det finns inget bakom och de är båda helt genom-estetiserade. Dessutom har båda ett ganska udda element genemsamt: pojksopraner. I "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var det Philip Glass som gjorde originalmusiken, här är det mest musik av Benjamin Britten. Kanske är det musiken och några enskilda scener jag kommer att minnas på sikt?

Film: "Take this Waltz" av Sarah Polley

Under sommarsemestern fick vi en möjlighet att gå på bio. Eftersom detta var i Växjö var utbudet (rejält) begränsat, och vi valde "Take this Waltz". Jag hade nog ganska milda förväntningar och får konstatera att det var en rätt nykter inställning. Det är inte en dålig film, det är bara det att den inte lämnar något riktigt intryck. Inget fastnade: intrigen, dialogen, fotot, skådespeleriet och manuset var helt OK, men det känns lite slösaktigt att lägga ner mycket tid och arbete på att skapa den här filmen. Vad vill man säga? Vad vill man att jag ska tycka? Eftersom hantverket är så habilt så skulle man kunnat göra något mer angeläget.
Men visst, kanske passar filmen bättre för någon annan. En kvinna tvekar om hon ska lämna sin nuvarande relation för att satsa på en ny karl. Det finns sådant som talar för och sådant som talar mot, men till slut tar hon steget och vi vet inte om det var rätt eller fel.
Fast en grej gillade jag: festen med öl i en skottkärra full med is, i en trädgård med kulörta lyktor. En sådan fest skulle jag vilja ordna!

Roman: "Mina onda tankar" av Nina Bouraoui

"Mina onda tankar" är den andra romanen jag läser av Nina Bouraoui. Jag påbörjade den under min litteraturvecka i Wien men avslutade den sedan jag kommit hem. Av någon anledning förknippar jag den med Magnus Härenstams attachéväska i "Fem myror är fler än fyra elefanter": så fort man öppnar boken (väskan) hör man en kakafoni av olika tankar (djurljud). Det tystnar först när man stänger boken (väskan) igen. Så fort man öppnar romen på nytt kastas man direkt in i ljudströmmen.
Romanen är en enda lång monolog som huvudpersonen har med sin terapeut. Hon berättar om allt: sin barndom, sina kärleksaffärer, sina vänner och sin familj. Det är inte någon kronologisk ordning på alla tankar hon ger uttryck för, hon säger precis vad som faller henne in, i en fri association från vad hon sade nyss. Det finns ingen ramberättelse och ingen handling, inga styckesindelningar och absolut inga kapitel. Är det vad hon säger under ett enda tillfälle hos terapeuten, eller är det ett ihopkok av flera tillfällen? Jag vet inte.
Det är rätt spännande att ta del av hennes berättelse om sitt liv, och man får lätt intrycket – rätt eller fel – att det ligger rätt nära författarens egna liv. Detta eftersom flera biografiska detaljer stämmer, till exempel har både huvudpersonen i boken och författaren en fransk mor och en algerisk far och båda är (relativt) berömda författare Men jag tycker inte det är så intressant att spekulera i hur självbiografisk boken egentligen är.
Hade detta varit mitt första möte med Bouraoui hade jag kanske inte vågat mig på fler böcker, eftersom denna var så intensiv och krävde rätt mycket energi för att följa med i. Men nu har jag läst "Kärlekens geografi" också och vet att hon behärskar också andra stilar. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa fler av hennes böcker.

Roman: "Spådom" av Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms författarskap har gått mig helt förbi, men när jag läste recensionerna av "Spådom" blev jag nyfiken. Det är en väldigt personlig stil som boken är skriven i och jag kommer att minnas den som väldigt speciell. Sällan har jag läst en bok som gör mig så osäker: vad är det som händer, egentligen? Vad betyder det? Hur ska det tolkas? Huvudpersonerna i de tre delarna boken består av är själva upptagna med just det: att tolka omvärlden, närmast besatt eller maniskt. Kan den här lappen vara skriven av samma person som skrev den andra lappen? Vad var det egentligen personen sade? Vem är det som står på andra sidan fönstret? Inte ens de individuella meningarna ger något tydligt intryck: "Han hade glasögon, men det hade han inte". Även dialogerna är diffusa och oklara, med missförstånd och omtagningar. Ofta tar det ordentligt med plats, utan att de är viktiga: eller?
Norén använder ibland samma teknik i sina pjäser, där rollpersonerna säger fel eller missuppfattar vad någon annan sagt. Där uppfattar jag det mer naturalistiskt, som ett försök att komma verkligheten närmare. Om två personer samtalar under en timme eller två är det ju oundvikligt att de någon eller några gånger missuppfattar varandra, det är helt naturligt. Men i "Spådom" känns det som om författaren fokuserar på misstagen, missförstånden och tvetydigheterna. Det gör det lite ansträngande att läsa boken jämfört med en bok med en allvetande berättare som lägger ut texten.
Ska jag ta mig an de tidigare romanerna också? Kanske. Först måste jag hämta andan lite från den här.

Roman: "Känslan av ett slut" av Julian Barnes

Spelar det någon roll vilka val vi gör i livet? Vad kan man veta om sitt eget och andras liv? Detta är några av de frågor som jag uppfattar att den här romanen handlar om. Det är en bok som utspelar sig i två olika perioder i en mans liv. Först om en förälskelse i ungdomen, sedan den äldre mannan som blickar tillbaka på den episoden från ålderns horisont. Anledningen till att han reflekterar över ungdomsförälskelsen är ett brev han fått som får honom att se på det förflutna i nytt ljus.
I recensionen i DN menade de att man vill läsa om romanen från början när man precis läst klart den, och jag fick verkligen den impulsen. Visst ska jag läsa om den! Inte bara för att se hur den ter sig när jag har facit på hand, utan också för att det är en roman som verkligen är full av liv. Lägger man fingret på bokomslaget känner man pulsen slå, livskraftigt, där inne...

Roman: "Stål" av Silvia Avallone

Från Italien kommer denna hårda skildring av livet i en gammal industriort på dekis. Stålverket som förr gav så många jobb till trakten har nu till större delen flyttat utomlands, där billigare arbetskraft finns lätt tillgänglig. Kvar är minnena från glanstiden – men några jobbar fortfarande kvar i den tuffa arbetsmiljön. Vi skulle nog kalla bostadsområdet för "miljonprogram", men det tycks långt tuffare än i våra svenska förorter. Ungdomarna knarkar, det finns inget att göra och småflickorna drömmer om en framtid som lättklädda dansare i Berlusconis tevekanaler. Huvudpersoner är två flickor i nedre tonåren, och runt dem finns deras familjer med kämpande mödrar, fäder som inte lyfter ett finger hemma annat än för att med våld visa vem som bestämmer, och bröder och grannar som spelar olika roller i detta sociologiska drama. Det är lättläst, lite spännande och engagerat: en järnhård roman, men som hade kunnat bita ännu hårdare.