Roman: "Älskarinnorna" av Elfriede Jelinek

Med tanke på att jag gillar Thomas Bernard så tänkte jag att det skulle vara intressant att läsa Elfriede Jelinek. Det kanske inte gäller för andra, men jag ser ett slags släktskap mellan dem. De är båda österrikare som skriver i något slags opposition – oklart mot vad kanske, eller också mot allt. De är båda världsberömda författare, kända för att gärna sätta sig på tvären.

Osäker på var jag skulle börja köpte jag Älskarinnorna, en bok i behändigt format (läs: få sidor). Texten saknar stora bokstäver, men är annars ganska konventionell. Innehållet är extremt konventionellt: den beskriver kvinnans underordning i världen, eller mer specifikt i Österrike efter andra världskriget. Här finns ingen plats för något finlir, världen är krass, särskilt för kvinnor. Målet för alla (kvinnor) är att hitta en lämplig karl att gifta sig med, så att man kan lämna arbetslivet och bli en hemmafru. Konkurrensen mellan kvinnorna är stenhård, männen bryr sig mer om mopeder än om bebisar och historien vecklar ut sig utan försköning eller nämnvärda förvecklingar.

Jag tröttnar lite. Även om ämnet är angeläget så fångas jag inte av berättelsen. Det känns som idélitteratur som inte kan läsas på något annat plan, som debattartiklar som reducerats till klatschiga kvällstidningsrubriker eller som en pjäs där skådespelarna visar hur en pjäs går till snarare än spelar pjäsen. Kanske valde jag fel bok att börja med?

Läst: "Why Photographs Work" av George Barr

Det här är en samling bestående av 52 fotografier som George Barr tycker om. Varje fotografi presenteras på samma sätt: en helsida med fotografiet, sedan Georges analys av bilden följt av fotografens kommentar och till sist kommer en kortfattade biografi av fotografen och en upplysning om vilken teknik som använts för att skapa bilden (kameramodell, objektiv, etc). Bland de 52 bilderna finns många bra fotografier, men efter ett tag tycker jag själv att det blir lite tjatigt: George Barr berättar hur viktigt han tycker det är med den djupa skuggan nere i högra hörnet av bilden, som så vackert balanserar ett annat färgfält i den vänstra delen av bilden, osv.
En av förtjänsterna med boken är att det är så vitt skilda typer av fotografier. Nästan alla fotogenrer är representerade, men med viss betoning av "fine art"-foton (tänk svartvita nakenstudier eller abstrakta detaljfoton). Boken har räckt länge, jag har tittat på och läst om 2-3 foton då och då, det här är ingen bok jag rekommenderar för sträckläsning.

Essäer: "Städernas svall" av Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg

Det här är en essäbok, där två herrar (Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg) sitter och diskuterar i offentliga miljöer i fem europeiska städer: Paris, Wien, München, Barcelona och Helsingfors. De diskuterar mest om andra författare och om livet i de besökta städerna kring företrädesvis förra sekelskiftet. Författarnas repliker (eller minimonologer eller miniessäer om så man vill) blandas med citat från böcker som berör det de diskuterar, oftast författarnas egna böcker men ibland också andra författares.

Idén är god och ibland är boken intressant, men det bränner inte riktigt till. Det känns lite som en show-off. Jag kan inte låta bli att tänka mig dem i en teveproduktion, där de sitter på kaféstolar i Wien, säkert i ett smickrande strålkastarljus, och diskuterar vad som står i manus samtidigt som de vill få det att verka spontant. Lite som Heman Lindqvist kanske.

Vissa ämnen de diskuterar intresserar mig mer än andra. I Paris och Wien beskriver man hur livet gestaltade sig i de offentliga rummen förr och vad som är sig likt och vad som är annorlunda. Specifikt knyter man detta till vissa intellektuella vars spår man tycks följa. I München diskuterar man mest Bertil Malmberg, som bodde där, och eftersom jag inte är bekant med Bertil Malmberg blir Münchenavsnittet det minst angelägna för mig. Barcelona-avsnittet handlar om arkitektur och det spanska inbördeskriget, om Katalonien. Helsingfors är ett försök att knyta ihop säcken och handlar mest om Sveaborg och Finlands historia sedan de separerade från Sverige. Hänger ihop gör det kanske inte så övertygande, men kapitlen om Wien och Paris var intressanta. Kanske därför att det är de två städer jag känner bäst själv?

Fotobok: "People I know" av Inta Ruka

Plötsligt fick jag syn på fotografen Inta Ruka. Jag minns inte var jag först såg en referens till henne, men jag tyckte om bilderna jag såg och beställde den nyutgivna boken "People I know". En fantastisk fotobok! Porträtt av den här formen gillar jag, till skillnad från t.ex. Anton Corbijns bilder som lämnar mig utan något större intryck.

Något jag funderat på när jag tittat på bilderna i den här boken är hur väsentligt det är att det är fattiga och gamla miljöer man skymtar i bakgrunden bakom personerna. Hade bilderna varit lika bra om man såg en Mac eller en Segway i bakgrunden? Om inte, varför då? Det finns säkert ett visst mått av nostalgi som gör att jag uppskattar bilderna. "Så här har det sett ut, tänk vad fattigt folk har eller har haft det". Samma tankar har jag haft när jag tittat på bilder av August Sander, som Inta Ruka känns bildmässigt besläktad med, även om hennes bilder känns spontanare och mer variationsrika.

Jag har inte kommit på Inta Rukas hemlighet bakom fotografierna, men känner att jag är beredd att experimentera för att kunna efterlikna dem.

Film: "Moonrise Kingdom" av Wes Anderson

"Moonrise Kingdom" är en film av Wes Anderson. Det säger en hel del om vilken typ av film det handlar om, i alla fall om man känner till t.ex. "The Royal Tenenbaums" och "Darjeeling Unlimited". Vi träder alltså in i filmskaparens eget universum där världen är ...annorlunda. I detta fallet är det år 1965 och vi får bekanta oss med Wes Andersons version av scoutvärlden. Två ynglingar rymmer tillsammans ut i vildmarken och eftersöks av de andra scouterna, polisen och flickans familj. Men handlingen är knappast huvudsaken i den här filmen, det är mest en ursäkt för att få visa upp rolig rekvisita, snyggt retro-foto och lagom skruvade karaktärer. Det är också det jag kommer att minnas från filmen, enstaka scener såsom när det unga paret (12 år) ska låta en scoutledare viga dem och de står och tuggar tuggummi allihopa. Eller scenen där tre pojkar (flickans fem-sex-åriga bröder) sitter och spelar spel och knappt lyfter på ögonbrynen när pappan dyker upp endast iklädd stormönstrade byxor, med en flaska whisky i ena handen och en yxa i den andra handen: "Jag ska bara ut och hitta ett träd att fälla".
Lustigt nog kommer jag att koppla ihop den här filmen med Greenaways filmer, kanske främst "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare". På ett plan är filmerna helt olika. Greenaways åttitalsfilm är intellektuell, kylig och allvarlig, den här är barnslig, varm och ironisk. Men båda filmerna är helt ytliga, det finns inget bakom och de är båda helt genom-estetiserade. Dessutom har båda ett ganska udda element genemsamt: pojksopraner. I "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var det Philip Glass som gjorde originalmusiken, här är det mest musik av Benjamin Britten. Kanske är det musiken och några enskilda scener jag kommer att minnas på sikt?

Film: "Take this Waltz" av Sarah Polley

Under sommarsemestern fick vi en möjlighet att gå på bio. Eftersom detta var i Växjö var utbudet (rejält) begränsat, och vi valde "Take this Waltz". Jag hade nog ganska milda förväntningar och får konstatera att det var en rätt nykter inställning. Det är inte en dålig film, det är bara det att den inte lämnar något riktigt intryck. Inget fastnade: intrigen, dialogen, fotot, skådespeleriet och manuset var helt OK, men det känns lite slösaktigt att lägga ner mycket tid och arbete på att skapa den här filmen. Vad vill man säga? Vad vill man att jag ska tycka? Eftersom hantverket är så habilt så skulle man kunnat göra något mer angeläget.
Men visst, kanske passar filmen bättre för någon annan. En kvinna tvekar om hon ska lämna sin nuvarande relation för att satsa på en ny karl. Det finns sådant som talar för och sådant som talar mot, men till slut tar hon steget och vi vet inte om det var rätt eller fel.
Fast en grej gillade jag: festen med öl i en skottkärra full med is, i en trädgård med kulörta lyktor. En sådan fest skulle jag vilja ordna!

Roman: "Mina onda tankar" av Nina Bouraoui

"Mina onda tankar" är den andra romanen jag läser av Nina Bouraoui. Jag påbörjade den under min litteraturvecka i Wien men avslutade den sedan jag kommit hem. Av någon anledning förknippar jag den med Magnus Härenstams attachéväska i "Fem myror är fler än fyra elefanter": så fort man öppnar boken (väskan) hör man en kakafoni av olika tankar (djurljud). Det tystnar först när man stänger boken (väskan) igen. Så fort man öppnar romen på nytt kastas man direkt in i ljudströmmen.
Romanen är en enda lång monolog som huvudpersonen har med sin terapeut. Hon berättar om allt: sin barndom, sina kärleksaffärer, sina vänner och sin familj. Det är inte någon kronologisk ordning på alla tankar hon ger uttryck för, hon säger precis vad som faller henne in, i en fri association från vad hon sade nyss. Det finns ingen ramberättelse och ingen handling, inga styckesindelningar och absolut inga kapitel. Är det vad hon säger under ett enda tillfälle hos terapeuten, eller är det ett ihopkok av flera tillfällen? Jag vet inte.
Det är rätt spännande att ta del av hennes berättelse om sitt liv, och man får lätt intrycket – rätt eller fel – att det ligger rätt nära författarens egna liv. Detta eftersom flera biografiska detaljer stämmer, till exempel har både huvudpersonen i boken och författaren en fransk mor och en algerisk far och båda är (relativt) berömda författare Men jag tycker inte det är så intressant att spekulera i hur självbiografisk boken egentligen är.
Hade detta varit mitt första möte med Bouraoui hade jag kanske inte vågat mig på fler böcker, eftersom denna var så intensiv och krävde rätt mycket energi för att följa med i. Men nu har jag läst "Kärlekens geografi" också och vet att hon behärskar också andra stilar. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa fler av hennes böcker.

Roman: "Spådom" av Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms författarskap har gått mig helt förbi, men när jag läste recensionerna av "Spådom" blev jag nyfiken. Det är en väldigt personlig stil som boken är skriven i och jag kommer att minnas den som väldigt speciell. Sällan har jag läst en bok som gör mig så osäker: vad är det som händer, egentligen? Vad betyder det? Hur ska det tolkas? Huvudpersonerna i de tre delarna boken består av är själva upptagna med just det: att tolka omvärlden, närmast besatt eller maniskt. Kan den här lappen vara skriven av samma person som skrev den andra lappen? Vad var det egentligen personen sade? Vem är det som står på andra sidan fönstret? Inte ens de individuella meningarna ger något tydligt intryck: "Han hade glasögon, men det hade han inte". Även dialogerna är diffusa och oklara, med missförstånd och omtagningar. Ofta tar det ordentligt med plats, utan att de är viktiga: eller?
Norén använder ibland samma teknik i sina pjäser, där rollpersonerna säger fel eller missuppfattar vad någon annan sagt. Där uppfattar jag det mer naturalistiskt, som ett försök att komma verkligheten närmare. Om två personer samtalar under en timme eller två är det ju oundvikligt att de någon eller några gånger missuppfattar varandra, det är helt naturligt. Men i "Spådom" känns det som om författaren fokuserar på misstagen, missförstånden och tvetydigheterna. Det gör det lite ansträngande att läsa boken jämfört med en bok med en allvetande berättare som lägger ut texten.
Ska jag ta mig an de tidigare romanerna också? Kanske. Först måste jag hämta andan lite från den här.

Roman: "Känslan av ett slut" av Julian Barnes

Spelar det någon roll vilka val vi gör i livet? Vad kan man veta om sitt eget och andras liv? Detta är några av de frågor som jag uppfattar att den här romanen handlar om. Det är en bok som utspelar sig i två olika perioder i en mans liv. Först om en förälskelse i ungdomen, sedan den äldre mannan som blickar tillbaka på den episoden från ålderns horisont. Anledningen till att han reflekterar över ungdomsförälskelsen är ett brev han fått som får honom att se på det förflutna i nytt ljus.
I recensionen i DN menade de att man vill läsa om romanen från början när man precis läst klart den, och jag fick verkligen den impulsen. Visst ska jag läsa om den! Inte bara för att se hur den ter sig när jag har facit på hand, utan också för att det är en roman som verkligen är full av liv. Lägger man fingret på bokomslaget känner man pulsen slå, livskraftigt, där inne...

Roman: "Stål" av Silvia Avallone

Från Italien kommer denna hårda skildring av livet i en gammal industriort på dekis. Stålverket som förr gav så många jobb till trakten har nu till större delen flyttat utomlands, där billigare arbetskraft finns lätt tillgänglig. Kvar är minnena från glanstiden – men några jobbar fortfarande kvar i den tuffa arbetsmiljön. Vi skulle nog kalla bostadsområdet för "miljonprogram", men det tycks långt tuffare än i våra svenska förorter. Ungdomarna knarkar, det finns inget att göra och småflickorna drömmer om en framtid som lättklädda dansare i Berlusconis tevekanaler. Huvudpersoner är två flickor i nedre tonåren, och runt dem finns deras familjer med kämpande mödrar, fäder som inte lyfter ett finger hemma annat än för att med våld visa vem som bestämmer, och bröder och grannar som spelar olika roller i detta sociologiska drama. Det är lättläst, lite spännande och engagerat: en järnhård roman, men som hade kunnat bita ännu hårdare.

Roman: "När skruven dras åt" av Henry James

En hundra år gammal spökhistoria, kan den vara läskig att läsa år 2012? Enligt många är detta en skickligt skriven bok som är ruskigt effektiv i att förmedla spänning. Jag var nyfiken på om det kunde hålla, och läste den i Wien. Det är en tämligen klassisk spökhistoria, som eftersom den involverar barn blir ruskigare. Det hävdas iallafall i boken att det blir läskigare eftersom fler barn medverkar, och ser man på skräckfilmer som producerats de senaste 20 åren så tycks de också vara inne på den linjen: barn som ser spöken är läskigare än vuxna som ser spöken. En film som utnyttjar detta är Sjätte sinnet. Men stämmer hypotesen? Ja, jag tror det. En vuxen som ser spöken kan man lätt avfärda som tokig, ett barn är aldrig tokigt på det sättet, så om barn ser spöken är det på riktigt. Men vad är man mest rädd för, spöket eller det speciella barnet?
Jag fick verkligen kalla kårar på slutet, men jag är lite osäker på om det var för att jag så gärna ville det eller om det var genuin skräck. Låt oss anta det senare. Men jag fick ingen mersmak för skräckhistorier från förra sekelskiftet, det får bli ett pittoreskt inslag i min läslista.

Roman: "Wittgensteins brorson" av Thomas Bernard

Detta är en bok om vänskap. Bernhard var vän med den berömde filosofen Ludwig Wittgensteins brorson, som hette Paul. Av en slump är de båda samtidigt på Steinhofgründe-sjukhuset i Wien, Bernhard som vårdas i sviterna av en allvarlig lungsjukdom, Paul som vårdas på en psykiatrisk paviljong för sin återkommande manodepressivitet. Bernhard skriver om Pauls liv, om hur hans vänskap med Paul fördjupades där på sjukhuset (trots att de knappt träffades alls), och hur han skämdes för att han skämdes för Paul, som mot slutet av sitt liv var endast en skugga av sitt forna jag. Bernhard kom aldrig till vännens begravning, och har aldrig sökt upp hans grav, men denna bok är en värdig hyllning till en säregen Wienpersonlighet. Bernhards utfall mot allt och alla känns samtidigt genuint menat och i det närmaste komiskt, likt en cyniker som älskar att hata livet. Jag vill läsa mer Bernhard!

Opera: "Lohengrin" på Kungliga Operan

Om man som operavän måste välja mellan Wagner och Verdi (och det måste man!), så väljer jag Verdi. Men Wagner har onekligen sina sidor han också. Som vanligt kan inte opera förstås med intellektet, det måste förstås med känslorna. Hur kan man annars stå ut med dessa intriger med brist på realism och reson? 
Wagner tar god tid på sig. För mig är det som en ljudmatta som bryter ner allt motstånd, efter några timmar är man förlorad i hans värld och köper allt. Jag kan visserligen ibland sakna de lyriska partierna från Verdi, men effektiviteten i Wagners metod är imponerande.
Naiv som jag är blev jag faktiskt lite överraskad över inledningen i tredje akten, bröllopsscenen. Musiken är så välkänd, men det är alltså härifrån den kommer! Det blir nästan lite komiskt att höra musiken i detta sammanhang, så förknippad har den för mig blivit med amerikanska bröllopsscener i filmer (och kanske ett och annat svenskt bröllop också för den delen).
Uppsättningen har blivit omtalad eftersom den saknar en vit svan i rekvisitan. Jag tycker inte den behövs, det kunde blivit lite för mycket med en stor vit svan på scen. Det är ändå musiken som kör över publiken.

Roman: "Välkommen till den här världen" av Amanda Svensson

Det här är en av de böcker jag köpte på årets bokrea och nu har jag fått tillfälle att läsa ut den. Den fick fina recensioner i höstas och jag hade ganska höga förväntningar på den.
Det handlar om Simon, Claus och Greta, tre unga personer i Köpenhamn (och delvis Malmö). De känns väldigt unga, det handlar om tidiga förälskelser, att bli sedd för den man är, att hänga med i det senaste och att våga stå för något. Den klarar av att berätta allt detta, men jag känner mig lite besviken när jag är klar. Jaha, ännu en "ungdomlig roman", med precis det innehåll man förväntar sig av ett sådant ämne. Lite för konventionell för att jag ska höja på ögonbrynen. Men Amanda lär vara född 1987 så hon har gått om tid på sig att producera fler böcker, jag kan tänka mig att återvända till hennes författarskap längre fram.

Konsert: Matteuspassionen av Johann Sebastian Bach

Varje år sedan 1923 har man i Engelbrektskyrkan satt upp Johann Sebastian Bachs Matteuspassionen vid påsk. I år lyssnade jag på konserten på långfredagen. Matteuspassionen sjungs översatt till svenska, vilket var helt enligt Bachs intentioner (man ska kunna förstå vad som sjungs). Visst var väl översättningen lite daterad, det märkte jag när jag följde med i texten i programmet, men texten ska ju gå att sjunga också.
Det är ett mäktigt verk, som jag lyssnat på i minst två inspelningar tidigare, men då har jag aldrig lyssnat på hela stycket i en följd (eller som här, med 20 minuters paus ungefär mitt i de tre timmarna med musik). Det är svårt att ta sig tid till att sitta ner och lyssna på musik i tre timmar hemma i lägenheten, för mig var det här ett fint tillfälle att för höra allt vid ett tillfälle.
Under dessa tre timmar hade vi väldigt lite att titta på. Publiken sitter och tittar framåt i kyrkan, mot Kristus på korset om man så vill, eller i nacken på de som sitter på bänkarna framför. Alla tre körerna, musikerna och solisterna står och sitter bakom publiken på balkongen, och det är lite synd för det brukar vara roligt att titta på dem. Jag är mindre förtjust i de evangeliska partierna, där en röst mer eller mindre ordagrant redogör för vad det står i Matteusevangeliet. Det är en röst som för handlingen framåt, men det är recitativen, och ännu mer koralerna, körerna och arierna jag vill höra. Personligen uppskattade jag kvällens sopran väldig mycket (Elin Rombo).
Det vore fint att få komma tillbaka och lyssna fler gånger!