Sakprosa: Proust-Benjamin. Om fotografin, av Sara Danius

På bokrean hittade jag en liten essä av Sara Danius. Boken var iögonfallande rosa och väldigt liten och tunn. Men ämnet träffade mitt i prick: kombinera Marcel Proust med Walter Benjamin och fotografi och jag börjar läsa.
Det här är en tunn volym, sa jag det? Den vill peka på att Walter Benjamins teorier om fotografin är start påverkad av passager i Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt. Sara Danius visar övertygande att Marcel Proust kan sägas vara en tidig fototeoretiker och att teorin presenteras direkt i romanen.
Jag låter mig övertygas och blir sugen på att läsa om På spaning efter den tid som flytt. (En annan dag). Eller kanske borde man ge sig på Benjamins Konstverket i reproduktionsåldern, eller hans Paris, 1800-talet huvudstad. Passagearbetet?

Inköp på bokrean 2012

I år var jag på Söderbokhandeln och fyndade redan första dagen. De kör med en schysst och rak 40% rabatt på hela sortimentet. Det ville jag gynna, så jag valde att köpa mina böcker där.
Resultatet blev de här inköpen:

Bergtagen - Thomas Mann.
Välkommen till den här världen - Amanda Svensson.
Mina onda tankar - Nina Bouraoui.
När skruven dras åt - Henry James.
Proust-Benjamin. Om fotografin - Sara Danius.

Bergtagen har jag läst tidigare, men nu ser jag fram emot att läsa om den i nyöversättning.

Roman: "Yacoubians hus" av Alaa Al-Aswany

Med tanke på vad som skett och sker i den arabiska delen av världen tyckte jag det var ett bra tillfälle att läsa en bok av en egyptisk författare. "Yacoubians hus" är en lättläst bok som ger vissa inblickar i det egyptiska samhällslivet: antagligen lika giltigt efter Mubarak som före, även om vi kan hoppas på motsatsen. Vi får se ett korrupt samhälle där många hukar under trakasserier av olika slag. Själva idén som boken bygger på är att ett hus får representera hela Egypten. Vi möter en samling människor som alla har en tydlig koppling till huset och berättaren växlar ofta perspektiv mellan dem, dock utan att vi får se samma skeende ur två vinklar.
Tyvärr tyckte jag att det var lite enkelt att genomskåda vart författaren ville komma. Ett kapitel kan t.ex. börja med att berätta att två personer var väldigt lyckliga, kanske hade aldrig varit lyckligare?, när den ena personen födelsedag närmade sig. Sedan utvecklar författaren händelserna som ledde fram till deras lycka och – surprise! – hur allt ändrade sig radikalt på just födelsedagen.
Författaren gjorde det väl enkelt för sig också på andra sätt. Det är inte svårt för läsaren att förstå att en ung vacker kvinna finner en gammal man hon är anställd av oattraktiv eller rent av frånstötande. Men om hon sedan ska svänga om totalt och plötsligt tycka att han är en väldigt härlig man, som hon vill gifta sig med, på grund av att han blev stupfull och kräktes, då krävs det att författaren kan motivera det trovärdigt. Det görs dock inte här. I den här boken förändras människor i ett ögonblick, som av ett penndrag, för att det passar intrigen bättre...

Sakprosa: "Johann Sebastian Bach. The Learned Musician" av Christoph Wolff

Just nu har jag snöat in på Bach. Kanske beror det på att jag blivit gammal (över 40) och därför känner att jag inte längre klarar av att hänga med i den snabbt föränderliga populärmusiken ("dunka-dunka"). Eller också beror det bara på att jag vill lära mig mer om denna mästare.
Det här är en biografi som är väldigt utförlig och noga, utan att den druknar i detaljerna. (Jag förstår att det skrivs avhandlingar om huruvida det är Bach själv som hållit i pennan när en viss version av ett verks skrivits, eller om det var hans fru eller någon elev, osv). Kanske var det ändå lite för mycket detaljer för mig, kanske behövde man lite större entusiasm inför ämnet än jag hade när jag började. Till exempel hade jag kunna avstå texterna om vilka som var samtida med Bach på universitetet i Leipzig, eller vem som var gudfar till vilket barn, eller exakt hur många kvadratmeter stor hans tjänstebostad i Leipzig var (74,5 kvadratmeter, vilket var väldigt stort med den tidens mått) och precis vilka av rummen som var uppvärmda.
Men jag har också lärt mig en hel del som jag inte skulle vilja vara utan: från vilken miljö han kom, om hur han var som person och hur verken kommit till. 1700-talet har kommit mig lite närmare.
På ett annat plan är jag väldigt glad över att jag läst ut den här boken. Den har slukat all min lästid under alltför lång tid och nu öppnar sig möjligheten att läsa något annat. Vad står näst på tur? Äntligen kan jag plocka fram en annan bok!

Musikal: "Hair" på Stadsteatern

Foto: Stina Wirsén

"Hair" är naturligtvis en väldigt välkänd musikal och film, fast jag själv inte är bekant med den sedan tidigare. Nog har jag hört några av låtarna, men jag visste inget om handlingen.
Musikal, kan det vara något? Personligen har jag haft svårt för musikaler, det är som en blandning av en konsert och en pjäs, men blandningen gör det sämre, inte bättre. Fick jag välja, så skulle jag nog renodla de flesta musikaler så hårt att det skulle sluta som antingen pjäs eller konsert.
"Hair" ligger ganska nära renodlad konsert, särskilt i andra akten. Det blir aldrig tråkigt när det är en stor ensemble: det finns alltid något att titta på, precis som på opera när det är 30 personer eller fler på scenen samtidigt. Jag förstår inte riktigt handlingen i den här uppsättningen, men gör det så mycket? På Wikipedia kan jag läsa allt jag behöver veta om "Hair", och mer därtill. Som konsert betraktat då? Underhållande, helt klart. Men det var bara ett par tre låtar som jag tyckte var riktigt bra, typiskt nog de låtar jag kände igen sedan tidigare. Kanske hade jag varit ett stort fan av uppsättningen bara jag hade känt till musiken bättre?

Film: "Apflickorna" av Lisa Aschan

Lisa Aschans film "Apflickorna" vann nyss en Guldbagge för Årets bästa film. Den har funnits med länge i mitt medvetande som en film man borde se. I fredags fick vi plötsligt barnvakt och en gyllene möjlighet att se en film på bio. Vi valde att se "Apflickorna" på Victoria och hade ganska höga förväntningar tror jag.
Tyvärr blev vi lite besvikna av filmen, jag i mindre grad än mitt sällskap. Hon tyckte den var långsam, men det störde inte mig. Däremot tycker jag den lovade något som den inte lyckades hålla.
Om du i akt I har en pistol hängande på väggen, måste pistolen avfyras i sista akten, brukar man säga om Tjechov och hans dramatik. Den här filmen bryter helt mot det, och det känns i kroppen. Jag hade väntat mig något mer, jag hade velat höra skottet brinna av i filmen.
Det ska dock sägas att det var ett fint hantverk: bra skådespelare, fint filmat och bra ljud. Men att filmen fick en Guldbagge också för årets bästa manus kan jag inte riktigt förstå. Antagligen inte Tjechov heller.

Pjäs: "Den halvfärdiga himlen"

Mina snälla vänner gav mig biljetter till en pjäs i födelsedagspresent: "Den halvfärdiga himlen" på Stadsteaterns Lilla scen, i samarbete med Strindbergs Intima Teater.
Pjäsen bygger på texter av Tomas Tranströmer, texter som inte alls var avsedda att bli en pjäs utan som istället samlats upp från dikter, brev och böcker. Det är naturligtvis svårt att få lösryckta citat att bli en sammanhängande enhet. Kanske är det för mycket begärt? De enskilda citaten glimrar i alla fall och stundtals låter det som en normal pjäs, där personerna håller individuella monologer och pratar förbi varandra. Man kan fråga sig varför man väljer att iscensätta texterna på det här sättet, istället för den lösning som texterna verkligen inbjuder till: diktuppläsning. Men kan man sin Tranströmer utan och innan så är det säkert kul att dechiffrera varifrån alla citaten kommer och att se fragment från helt olika håll mötas, "likt böcker i bokhyllan som sorterats bredvid varandra enligt en gåtfull ordning".

Serie: "Ja till Liv!" av Liv Strömquist

"Ja till Liv!" har undertiteln "Liv Strömquists ABC", och det är just en ABC-bok det handlar om. Ämnet är feminism, de usla borgarna (särskilt moderaterna) och klassamhället. Allt berättas med stor inlevelse och stora gester. Ingen missar poängerna här, men jag tycker att Liv har en intressant berättarröst som driver de små historierna (eller ska man säga debattinläggen?) framåt. Hon stannar upp och talar direkt till läsaren, markera sina källor med små fotnoter och lyckas göra så att allt blir så mycket intressantare än vad en samling serier borde vara. Det är hennes röst och energi som gör att berättelserna inte stannar vid att bli ironiska kommentarer utan istället blir politiska inlägg.
Jag kommer alltid att se på kulturtanter, Tage-talibaner och Barbapappa-böckerna med andra ögon efter den här upplevelsen!

Film: "Play" av Ruben Östlund

"Play" är en högst originell film: det visste jag redan innan jag gick till biografen för att se den. Östlund väljer bildvinkar som ingen annan. Rätt stora delar av filmen sker utanför bild eller ibland i bild fast liksom skymt bakom glas, speglingar och andra personer. Det har jag sett förut i Rubens filmer. Överraskande var att den var filmad med så kraftigt teleobjektiv, som gjorde allt platt som en målning. Rulltrappor såg ut att gå lodrätt upp, rullskidorna på en passerande motionär såg ut att vara högst 30 cm långa och tegelhus såg ut att vara tunna papperskulisser...
Trots detta så stod gruppdynamiken hela tiden i centrum och hade ett järngrepp på mig som åskådare. I tidningarna har jag läst en hel del olika teorier om vad de återkommande scenerna med en herrelös vagga på ett tåg kan betyda. För mig var glasklart: det var inlagt så att vi i publiken skulle kunna få andas ut då och då, att slippa ifrån den tryckande stämningen bland pojkarna.
Det här är en film som verkligen väcker tankar och som vågar låta problem vara komplexa. När alla kommer ut från en föreställning och vet exakt vad man borde göra så tycker jag snarast att filmen manipulerat en att komma till en viss slutsats. Det är precis så propaganda fungerar, och film är ett utmärkt medium för propaganda. "Play" levererar inga tydliga svar, leder oss inte på en snitslad bana fram till rätt slutsats. Vi får kort sagt tänka själva, och jag tackar Ruben för en riktigt sevärd – och tänkvärd – film!

Romaninköp: "Spådom" av Magnus Dahlström

Sakprosa: "Det inre ögat" av Oliver Sacks

Även om många av Sacks böcker låtit tala om sig tidigare, t.ex. Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, är detta första gången jag läser en av hans böcker. Det finns ett väldigt specifikt skäl till att jag valde att läsa just denna boken: ett kapitel handlar nämligen om ansiktsblindhet, eller prosopagnosi som det heter med ett fackuttryck. Tydligen är Sachs själv ansiktsblind och eftersom jag lider av samma problem tyckte jag det kunde vara intressant att få lära mig lite mer. Ett exempel på vad jag lärde mig var att den som lider av prosopagnosi ofta också har dålig rumsuppfattning. Det känner jag inte igen hos mig själv.
Det här är en väldigt anekdotisk bok. Varje kapitel beskriver en individs upplevelser, varav två av kapitlen handlar om Oliver Sacks själv, och den röda tråden den här gången är att alla har något med syn och varseblivning att göra. Det är intressant och delvis lärorikt, men det känns inte så väldigt angeläget. Inte ens avsnittet om prosopagnosi engagerade mig särskilt mycket. Kul och småtrevligt, ja visst. 
Jag har aldrig läst Freud, men jag föreställer mig att hans fallbeskrivningar påminner om dessa.