Roman: "Bonjour Tristesse" av Françoise Sagan

En klassiker är en klassiker, även om den är tunn och läses i pocket. Fast kanske är det just det som lurar mig här. En klassiker. Det måste ju vara bra! Här står jag förundrad och tänker på vad jag läst. Som roman är det inget att yvas för, men visst kan jag förstå att det är en spännande debut att göra för en blott 20-årig författare på 50-talet.

I dagens ögon innehåller handlingen inget skandalöst. Jag förundras möjligen över att pappan var så ung, blott fyrtio år. Nä, det här hänger inte ihop, det känns som en ungdomlig skiss som i skickligare händer kanske hade kunnat bli en bra roman. Här känner jag inga sympatier för någon. Huvudpersonen växlar ställningstagande hela tiden vilket gör att man inte längre förstår henne.

Underligt nog gör jag en parallell till en annan roman, Illusionisten av John Fowles. Vad är kopplingen mellan böckerna? Troligen är det miljön som får mig att se sambandet. Illusionisten utspelar sig i den grekiska övärlden, i en exklusiv villa vilande på klipporna ovanför kusten. "Bonjour Tristesse" utspelar sig på den franska sydkusten, i en hyrd villa högt ovanför stranden. I båda villorna äter man supéer och samtalar med gäster, men jag fascineras mer av miljön i Illusionisten än här. Illusionisten är en roman som inte går ihop på slutet, men detta är en roman som är skissartad redan från början. Men ett tydligt och passande slut har den i alla fall fått.

Serieroman: "Francis, del 3" av Joanna Hellgren

Nu känns det här som en gammal vän, en sådan som man kan sitta tyst tillsammans med. Historien utvecklas ännu mer, men den är inte avslutad på ett sådant sätt att det inte kan komma en fjärde bok. Om det gör det så vill jag nog läsa den också.

Serieroman: "Francis, del 2" av Joanna Hellgren

Ytterligare ett kapitel i sagan om Francis. Den här delen utspelar sig kronologiskt före den första delen. Nu har jag vant mig vid stilen, läsningen känns bekant och angenäm. Blir nyfiken på om den tredje delen lyckas foga samma delarna snyggt.

Roman: "Kartan och landskapet" av Michel Houellebecq

Är det här Michel Houellebecqs bästa bok kanske? Jag tror det. Den är nog lite mer lättillgänglig än hans tidigare verk, utan att han kompromissat allt för mycket med sin cynism. Den finns fortfarande där och kryddar texten och kan nog skrämma vissa, men jag tycker den andas liv i perspektivet. Han konstaterar, delvis i opposition med sin roman om sexturism ("Plattform"), att numera är döden en mer lukrativ verksamhet än sex (med anledning av en självmordsklinik som ligger bredvid en bordell i Zürich). 

När jag läser den här boken vill jag läsa episoder högt för andra runt omkring mig. "Lyssna!", tänker jag, men jag tiger still. Skulle man citera vad han skriver är jag rätt säker på att man skulle få konstiga blickar tillbaka. Men jag tar risken och exemplifierar vad jag menar genom att citera ett litet stycke. Just innan så har huvudpersonen Jed beskrivit om sin krånglande varmvattenberedare och sina svårigheter att hitta någon som kan reparera den åt honom. Till sist har han hittat en rörmokare som undersöker den och berättar att den knappast går att laga annat än temporärt:

Jed suckade och bekände att det var ungefär vad han hade förväntat sig. Han mindes tydligt den där dagen för nio år sedan då han bestämde sig för att köpa lägenheten, han kunde se framför sig hur den rundlagde mäklaren förnöjt lovordade det fantastiska ljuset utan att dölja att lägenheten behövde "fräschas upp" lite. Då hade han tänkt att han själv borde ha blivit mäklare, eller gynekolog.

Det är just den där sista slängen, det nonchalanta "..., eller gynekolog" som är så genialt. Han slänger in en association som leder helt fel och som just därför blir så komisk, så cynisk. 

Ett annat spektakulärt grepp i romanen är att en av huvudpersonerna är Houellebecq själv. Han kan driva med bilden av sig själv och är skoningslös även här: det här är inte en författare som passar på att försköna bilden av sig själv när han får chansen. 

Som det ofta kan bli när man läser böcker nära inpå varandra ser man tydliga kopplingar mellan dem. Den här boken är starkt kopplad till Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Om hennes bok är argumenterade kring det vansinniga i vårt samhälles organisation och drivkrafter kan detta sägas vara ett exempel på hennes tes. Hon vill övertyga oss om att vi måste ändra samhället och oss själva, han accepterar allt som sakernas tillstånd och spekulerar möjligen i hur man kan dra nytta av det. Men hur allvarligt menad är Houellebecqs cynism? Hur långt ifrån varandra står Nina Björk och Michel Houellebecq egentligen?

Roman: "Alltings början" av Karolina Ramqvist

En roman om feminism och underordning, och om att bli vuxen i Stockholm på nittiotalet, kan det vara något? Ja, visst! Jag vågar också påstå att det här är en nyckelroman, med kända personer nödtorftigt maskerade under andra namn. Fast har det hänt på riktigt? Författaren själv pryder omslagsbilden och huvudpersonens liv liknar författarens eget liv väldigt mycket, den offentliga bilden iallafall. Den privata sidan som vi får oss serverade här kan vi naturligtvis inte vet om den matchar Ramqvists liv eller inte. Hon påstår att det finns likheter, men att det är påhittat.

Igenkänningsfaktorn är stor för mig, även om hon främst beskriver Stockholms utevärld innan 1995 när jag flyttade hit. Men jag misstänker att hon tar sig rätt stora friheter med exakt vilket år vad hände. Det känns hur som helst igen: Tranan, Docklands, Saturnus, Hannas och alla de bekanta miljöerna finns med.

Den stora snackisen har blivit relationen med Victor Schantz. Är en sådan relation förenligt med feminism? Skulle den inte vara det? Visst finns det något att gräva i här, kultursidorna har ju uppenbarligen tagit upp tråden. Ramqvist bok handlar i princip helt och hållet om relationen – men det skrivs samtidigt inte ut så mycket om den. Det är ett grepp jag tycker om. Hade hon analyserat vad som pågår dem emellan för mycket hade det känts som en vanlig ängslig relationsroman, nu tycker jag feminismen och miljöskildringarna får större plats och det är just som kontrast till dessa som relationens drama verkar. Ta bort det andra och det är en klassisk skildring av jag-vill-ha-den-jag-inte-kan-få-men-när-han-vill-ha-mig-vill-jag-inte-längre-ha-honom.

Lustigt nog associerade jag direkt romanens titel till Gustav Courberts målning "Världens ursprung", vilket visar sig leda helt rätt: målningen har en central roll i boken.

Sakprosa: "Lyckliga i alla sina dagar : om pengars och människors värde" av Nina Björk

Björk har stor integritet tycker jag. Hon vågar stå för sina åsikter, i medvind och motvind. Först uppmärksammade jag henne när jag läste "Under det rosa täcket" för många herrans år sedan. Det var en bok som övertygade mig om behovet av feminism. Jag är feminist sedan jag läste den. Den här nya boken övertygar inte lika tydligt mig, men jag skulle ändå skriva under om jag blev tillfrågad, om den skulle skickas till DN Debatt för publicering: jag håller med. Det sätt vi organiserat vårt samhället på är inte hållbart. Kapitalismen har vunnit, och den kommer att tränga sig in ännu längre in i människornas liv som det ser ut just nu. 

Björk har, efter vad jag förstått, hamnat på kant med vissa feminister när hon ifrågasatt hur länge vi har barnen på förskolan, men som jag uppfattar det är det för att hon nu intar två positioner: feminism och anti-kapitalism. Det förekommer en hel del citat från Marx här, men egentligen enbart den Marx som beskrev kapitalismen för oss, inte som den Marx som ska frälsa oss från den. Marx pekade på problemet, han serverade inte någon lösning. När man läser Björk står det klart att det måste komma ett alternativ snart, att kapitalismen knappast kan ta över våra liv mer än så här.

Björk levererar inte några enkla recept eller lösningar, men hon pekar på lite motkrafter och föder några tankar som knappt får tänkas under kapitalismen. Måste allt vara rationellt? Måste vi ständigt tänka på effektiviteten? Vad kan hålla emot kapitalismen? Björk berättar att det var när hon fick barn som hon såg dessa andra värden.

Jag vill gärna följa med Björk på hennes tankebanor i framtiden. Hon är en klart lysande intellektuell i Sverige av idag. Modig är hon också.

Serieroman: "Francis" av Joanna Hellgren

Spontant hade jag nog inte köpt den här serieromanen om jag såg den i en bokhandel, men nu blev jag nyfiken efter att ha läst en mycket positiv recension i DN. Det gällde visserligen den tredje delen i serien, men man måste ju börja från början, eller hur? 

Det är nog teckningarna som inte tilltalar mig direkt. Det är rätt svaga och konturlösa blyertsteckningar, som utstrålar något slags osäkerhet. Men när jag börjar läsa glömmer jag det. Nu är det berättelsen som gäller, och det är en fascinerande historia som berättas. Det är kanske inte så mycket som händer rent objektivt i den första delen, men det känns som om det är på riktigt. 

Nu kommer jag att behöva beställa och läsa del två och tre också, och jag kan inte vänta särskilt länge känner jag.

Roman: "Kaddish på motorcykel" av Leif Zern

En berättelse om en far. En roman om en judisk uppväxt. En bok om Södermalm på mitten av 1900-talet. Allt detta får man i Leif Zerns "Kaddish på motorcykel". Jag tycker det är intressant, delvis eftersom det är lokalhistoria (jag bor på Södermalm), men också för att det talas rätt lite om judiskt liv i Sverige av i dag (eller i går) tycker jag. Nu hinner inte så mycket sägas i den här boken, för den är ganska kort, men jag är inte säker på att en längre bok hade varit att föredra. För mig blev det hur som helst en intressant inblick i en annan persons liv och en påminnelse om hur dynamiskt ett liv kan vara.

Opera: "Trollflöjten" av W. A. Mozart

Jag har sett väldigt lite Mozart på operan! Nu fick jag chansen igen eftersom jag fått två biljetter (och barnpassning) av mina föräldrar i födelsedagspresent nyligen. Jag hann inte riktigt läsa på handlingen inför föreställningen, men jag hann köpa och lyssna lite på en rätt sentida inspelning.

Mozart är inte Verdi. Inte Wagner heller, och det märks. Föreställningen är lättsinnig och skämtsam – ska man skratta? Många skrattar åt relativt billiga poänger, men jag tycker det känns skönt. Hade uppsättningen haft ett större allvar hade jag paradoxalt nog inte kunnat ta den på allvar. Handlingen är alltför absurd och skissartad för att man ska kunna se den som något annat än en bagatell. 

Musiken och sången är njutbar, men det tränger inte in i mig på djupet på samma sätt som Verdis operor kan göra. Mozart antyder smärta, kval och kärlek, men det känns inte riktigt på allvar och det är nog därför musiken och sången inte biter på samma sätt. I t.ex. "Rigoletto" är känslorna starkare och musiken och sången lyckas överföra det till mig.

Daniel Johansson i rollen som Tamino. Foto: Jillian Hiura, Kungliga Operan

Jag är förvånad över hur visuellt övertygande föreställningen är. Opera gör ofta det med mig: jag går hem med starka visuella intryck som sitter kvar länge. Teatern är väldigt torftig i jämförelse med operan. På raden bakom oss satt en lite pojke, kanske sju-åtta år gammal. Han såg ut att vara mäkta imponerad, och när scenen dominerades av ett trettiotal björnar som dansade så kunde han inte sitta ner i fåtöljen länge utan stod framåtlutad för att se bättre. Vilken upplevelse det måste vara för en ung person att ta del av denna "Trollflöjten"!

Huvudrollen sjöngs för övrigt av Daniel Andersson, som lustigt nog var dagbarn hos min mamma när jag var liten.

Roman: "Älskarinnorna" av Elfriede Jelinek

Med tanke på att jag gillar Thomas Bernard så tänkte jag att det skulle vara intressant att läsa Elfriede Jelinek. Det kanske inte gäller för andra, men jag ser ett slags släktskap mellan dem. De är båda österrikare som skriver i något slags opposition – oklart mot vad kanske, eller också mot allt. De är båda världsberömda författare, kända för att gärna sätta sig på tvären.

Osäker på var jag skulle börja köpte jag Älskarinnorna, en bok i behändigt format (läs: få sidor). Texten saknar stora bokstäver, men är annars ganska konventionell. Innehållet är extremt konventionellt: den beskriver kvinnans underordning i världen, eller mer specifikt i Österrike efter andra världskriget. Här finns ingen plats för något finlir, världen är krass, särskilt för kvinnor. Målet för alla (kvinnor) är att hitta en lämplig karl att gifta sig med, så att man kan lämna arbetslivet och bli en hemmafru. Konkurrensen mellan kvinnorna är stenhård, männen bryr sig mer om mopeder än om bebisar och historien vecklar ut sig utan försköning eller nämnvärda förvecklingar.

Jag tröttnar lite. Även om ämnet är angeläget så fångas jag inte av berättelsen. Det känns som idélitteratur som inte kan läsas på något annat plan, som debattartiklar som reducerats till klatschiga kvällstidningsrubriker eller som en pjäs där skådespelarna visar hur en pjäs går till snarare än spelar pjäsen. Kanske valde jag fel bok att börja med?

Läst: "Why Photographs Work" av George Barr

Det här är en samling bestående av 52 fotografier som George Barr tycker om. Varje fotografi presenteras på samma sätt: en helsida med fotografiet, sedan Georges analys av bilden följt av fotografens kommentar och till sist kommer en kortfattade biografi av fotografen och en upplysning om vilken teknik som använts för att skapa bilden (kameramodell, objektiv, etc). Bland de 52 bilderna finns många bra fotografier, men efter ett tag tycker jag själv att det blir lite tjatigt: George Barr berättar hur viktigt han tycker det är med den djupa skuggan nere i högra hörnet av bilden, som så vackert balanserar ett annat färgfält i den vänstra delen av bilden, osv.
En av förtjänsterna med boken är att det är så vitt skilda typer av fotografier. Nästan alla fotogenrer är representerade, men med viss betoning av "fine art"-foton (tänk svartvita nakenstudier eller abstrakta detaljfoton). Boken har räckt länge, jag har tittat på och läst om 2-3 foton då och då, det här är ingen bok jag rekommenderar för sträckläsning.

Essäer: "Städernas svall" av Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg

Det här är en essäbok, där två herrar (Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg) sitter och diskuterar i offentliga miljöer i fem europeiska städer: Paris, Wien, München, Barcelona och Helsingfors. De diskuterar mest om andra författare och om livet i de besökta städerna kring företrädesvis förra sekelskiftet. Författarnas repliker (eller minimonologer eller miniessäer om så man vill) blandas med citat från böcker som berör det de diskuterar, oftast författarnas egna böcker men ibland också andra författares.

Idén är god och ibland är boken intressant, men det bränner inte riktigt till. Det känns lite som en show-off. Jag kan inte låta bli att tänka mig dem i en teveproduktion, där de sitter på kaféstolar i Wien, säkert i ett smickrande strålkastarljus, och diskuterar vad som står i manus samtidigt som de vill få det att verka spontant. Lite som Heman Lindqvist kanske.

Vissa ämnen de diskuterar intresserar mig mer än andra. I Paris och Wien beskriver man hur livet gestaltade sig i de offentliga rummen förr och vad som är sig likt och vad som är annorlunda. Specifikt knyter man detta till vissa intellektuella vars spår man tycks följa. I München diskuterar man mest Bertil Malmberg, som bodde där, och eftersom jag inte är bekant med Bertil Malmberg blir Münchenavsnittet det minst angelägna för mig. Barcelona-avsnittet handlar om arkitektur och det spanska inbördeskriget, om Katalonien. Helsingfors är ett försök att knyta ihop säcken och handlar mest om Sveaborg och Finlands historia sedan de separerade från Sverige. Hänger ihop gör det kanske inte så övertygande, men kapitlen om Wien och Paris var intressanta. Kanske därför att det är de två städer jag känner bäst själv?

Fotobok: "People I know" av Inta Ruka

Plötsligt fick jag syn på fotografen Inta Ruka. Jag minns inte var jag först såg en referens till henne, men jag tyckte om bilderna jag såg och beställde den nyutgivna boken "People I know". En fantastisk fotobok! Porträtt av den här formen gillar jag, till skillnad från t.ex. Anton Corbijns bilder som lämnar mig utan något större intryck.

Något jag funderat på när jag tittat på bilderna i den här boken är hur väsentligt det är att det är fattiga och gamla miljöer man skymtar i bakgrunden bakom personerna. Hade bilderna varit lika bra om man såg en Mac eller en Segway i bakgrunden? Om inte, varför då? Det finns säkert ett visst mått av nostalgi som gör att jag uppskattar bilderna. "Så här har det sett ut, tänk vad fattigt folk har eller har haft det". Samma tankar har jag haft när jag tittat på bilder av August Sander, som Inta Ruka känns bildmässigt besläktad med, även om hennes bilder känns spontanare och mer variationsrika.

Jag har inte kommit på Inta Rukas hemlighet bakom fotografierna, men känner att jag är beredd att experimentera för att kunna efterlikna dem.

Film: "Moonrise Kingdom" av Wes Anderson

"Moonrise Kingdom" är en film av Wes Anderson. Det säger en hel del om vilken typ av film det handlar om, i alla fall om man känner till t.ex. "The Royal Tenenbaums" och "Darjeeling Unlimited". Vi träder alltså in i filmskaparens eget universum där världen är ...annorlunda. I detta fallet är det år 1965 och vi får bekanta oss med Wes Andersons version av scoutvärlden. Två ynglingar rymmer tillsammans ut i vildmarken och eftersöks av de andra scouterna, polisen och flickans familj. Men handlingen är knappast huvudsaken i den här filmen, det är mest en ursäkt för att få visa upp rolig rekvisita, snyggt retro-foto och lagom skruvade karaktärer. Det är också det jag kommer att minnas från filmen, enstaka scener såsom när det unga paret (12 år) ska låta en scoutledare viga dem och de står och tuggar tuggummi allihopa. Eller scenen där tre pojkar (flickans fem-sex-åriga bröder) sitter och spelar spel och knappt lyfter på ögonbrynen när pappan dyker upp endast iklädd stormönstrade byxor, med en flaska whisky i ena handen och en yxa i den andra handen: "Jag ska bara ut och hitta ett träd att fälla".
Lustigt nog kommer jag att koppla ihop den här filmen med Greenaways filmer, kanske främst "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare". På ett plan är filmerna helt olika. Greenaways åttitalsfilm är intellektuell, kylig och allvarlig, den här är barnslig, varm och ironisk. Men båda filmerna är helt ytliga, det finns inget bakom och de är båda helt genom-estetiserade. Dessutom har båda ett ganska udda element genemsamt: pojksopraner. I "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" var det Philip Glass som gjorde originalmusiken, här är det mest musik av Benjamin Britten. Kanske är det musiken och några enskilda scener jag kommer att minnas på sikt?

Film: "Take this Waltz" av Sarah Polley

Under sommarsemestern fick vi en möjlighet att gå på bio. Eftersom detta var i Växjö var utbudet (rejält) begränsat, och vi valde "Take this Waltz". Jag hade nog ganska milda förväntningar och får konstatera att det var en rätt nykter inställning. Det är inte en dålig film, det är bara det att den inte lämnar något riktigt intryck. Inget fastnade: intrigen, dialogen, fotot, skådespeleriet och manuset var helt OK, men det känns lite slösaktigt att lägga ner mycket tid och arbete på att skapa den här filmen. Vad vill man säga? Vad vill man att jag ska tycka? Eftersom hantverket är så habilt så skulle man kunnat göra något mer angeläget.
Men visst, kanske passar filmen bättre för någon annan. En kvinna tvekar om hon ska lämna sin nuvarande relation för att satsa på en ny karl. Det finns sådant som talar för och sådant som talar mot, men till slut tar hon steget och vi vet inte om det var rätt eller fel.
Fast en grej gillade jag: festen med öl i en skottkärra full med is, i en trädgård med kulörta lyktor. En sådan fest skulle jag vilja ordna!