Efter att ha läst en handfull böcker av Patrick Modiano hade jag en god bild av vad "Nätternas gräs" skulle handla om. Jag ville in i den världen igen, observera den genom den glasmosaik som författaren låter oss kika igenom, en förfluten tid som är full av hemligheter, möten, Parisgator och svarta anteckningsböcker. Varför tycker jag om den kompotten? Det har ett romantiskt sken som jag har svårt att sätta fingret på. I just den här romanen är tidsperspektivet lite uppbrutet, med återblickar och framåtblickar. Ibland var jag inte säker på om författaren spelade ett spratt med mig eller inte: kände han verkligen till den detaljen vid det tillfället? Var inte det först om några dagar som han blev förhörd och fick väsentliga upplysningar?
Det känns lite lustigt att sitta efteråt och tänkta tillbaka på boken. Då serverades den i form av pusselbitar, som inte kom i kronologisk ordning. Nu när jag ser tillbaka på boken så kan jag (nästan) överblicka hela skeendet, men jag tror Modianos poäng lite är hur nyckfullt minnet är. Minns jag rätt? Var det verkligen här det skedde? Förr var det väl en gata som mynnade ut här, är den borta nu? Skrev jag upp det i min anteckningsbok eller inte? Skrev jag upp det innan eller efter det skedde?
Den som önskar rafflande dramatik bör läsa en annan bok. Jag gillade den här, men är rädd att jag rör ihop alla Modianos böcker och att jag börjar få svårt att skilja dem åt. Kanske bör jag vänta en tid innan jag återvänder dit igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar